Avrättad på Galgeberget

Så drog vi från Foss mot sydöst till kyrkan, sedan österut då vi hade kyrkan på höger sida. Därefter två pilskott mot östnordöst, förbi en galge och ett stegel (på vilket den man som slog ihjäl prästen Niels i Krokstad ligger) och vidare mot sydväst, med galgen på vänster hand…

Oslobiskopen Jens Nilssøn på genomresa i sitt stift år 1594, till vilket Bohuslän hörde vid den tiden. På en hög påle fanns ett vagnshjul monterat, ett stegel. Där uppe låg de sorgliga resterna av en avrättad man. Illustration: Nina Balknäs.

Så beskriver Oslos biskop Jens Nilssøn sin resa förbi avrättningsplatsen i Munkedal i slutet av 1500-talet. Det han såg var en man som redan legat en tid på stegel, det vill säga en styckad människokropp uppe på ett vagnshjul monterad på en hög påle. Detta var tidens straff för allvarliga brott. Olika dödsstraff kunde utdömas beroende på brottets art. Värst var stegling, rådbråkning och hängning, men andra varianter var vanligare, som bränning på bål och halshuggning.

Avrättningsplatsen

Från andra halvan av 1600-talet och hundra år framåt vet vi att ytterligare en man och några kvinnor avrättades på denna plats; Tunge, Sotenäs, Stångenäs och Sörbygdens häraders avrättningsplats. Bohusläns museum har genomfört arkeologiska undersökningar på Galgeberget i samarbete med hembygdsförening och kommun i Munkedal. Förhoppningen var att kunna lokalisera avrättningsplatsen och om möjligt förstå när och hur den användes.

Vi leddes genast rätt av Munkedals hembygdsförening som visade platsen i ett snöigt december 2009. Den låg bakom ishallen mitt i samhället, på en bergås bevuxen med lövträd. Längst ut på berget med utsikt mot den gamla landsvägen fanns tre stora stenar i en triangel, som ansågs markera själva platsen. Lokaliseringen hade gjorts relativt enkelt utifrån en karta från 1822.

Enskifteskarta över inägor till Stora Foss by år 1822. Notera den rektangulära avgränsningen benämnd ”Afrättsplats” nordöst om kyrkan och nära landsvägen i öster. Denna sträcka av landsvägen kallas Galgebacken. Karta: Lantmäteristyrelsens arkiv N23-12:4 (beskuren).

Utgrävningar

Våren 2011 hade vi lyckats samla såväl kunskap om platsen, som goda samarbetspartners och finansiärer. Spaden kunde sättas i marken! Denna undersökning och ytterligare en våren 2013 skulle komma att visa sig mycket givande.

I korthet kan de arkeologiska resultaten sammanfattas så här. Rester av ett eller möjligen flera bål hittades i form av spridda kolfragment. Inom samma område hittades också spridda brända människoben. I en liten grop i marken fann vi en större mängd brända ben från en person som efter en s.k. osteologisk analys visade sig vara i 50-årsåldern. Två människoben, ett från gropen och ett från ytan där bålet stått, daterades med kol-fjortonmetoden till ca 1720. Det var ju desto mer intressant eftersom det i gravgropen också hittades två kopparmynt som är präglade kring år 1720! Dessa har troligen lagts där som så kallade gengångarmynt, för att förhindra den döda/döde att gå igen. Nära bålet och gropen hittade vi dessutom ytterligare två kopparmynt från 1700-talet. Några meter från gropen fann vi två större gropar i marken, manslånga med stora stenar i eller strax intill. Kanske spår efter ytterligare gravar av avrättade? Här hittade vi också ett par stora kraftiga järnspikar som kan ha använts för att spika upp kroppsdelar eller möjligen ingått i en galgkonstruktion. Förutom lämningar från avrättningsplatsen kunde vi lokalisera den stensatta väg, som omnämndes redan på 1500-talet och som finns utsatt på 1800-talskartan, förbi galgen. Ja, vi fann till och med spridda spår av en 8000 år gammal stenåldersboplats och en stensättning med två gravar från övergången mellan brons- och järnåldern, för 2500 år sedan.

Två kopparmynt som hittats i en avrättads grav. Till vänster 1 öre kopparmynt från 1719, till höger 1 öre kopparmynt från 1720 eller 1721. Foto: Cecilia Ahlsén, Bohusläns museum.

Vem var den avrättade?

Tyvärr kunde vi inte avgöra vem den avrättade var, ingen hovrättsdom eller order till bödeln stämmer med åren kring 1720. Det leder oss till slutsatsen att fler än de som räknas upp i arkivhandlingarna har mött sina sista dagar på denna plats. Det gör också att vi nu önskar genomföra ytterligare en utgrävning, för att få svar på frågor om när platsen började användas och om flera gravar finns här på Galgeberget i Munkedal. Vi hoppas få återkomma till denna högintressanta plats om det blir en fortsättning.

Niklas Ytterberg, projektledare

Läs mer ur rapporterna för 2011 och 2013 års undersökningar!

    

Hällkistor med ben i Bohuslän

För att återkoppla till hällkistan i Ödsmål där man hittat mänskligt benmaterial kommer här ett litet inlägg om några fler bohuslänska hällkistor med skelettmaterial. Det finns åtminstone fyra ytterligare sådana hällkistor i Bohuslän: i Askum, i Bokenäs, i Sanne och i Torslanda socknar.

Askum (RAÄ Askum 150)

Hällkistan i Askum utanför Hunnebostrand, kallas för Assleröd efter byn där kistan hittades. Den undersöktes första gången 1863 av August Malm, och sedan på nytt av Georg Sarauw 1920. Vid den första undersökningen påträffades mänskligt skelettmaterial från åtta personer varav ett barn som åldersbedömts till omkring 6 år. Kistans storlek var omkring 3 x 1,8 meter stor eller som Malm skriver i sin rapport ”på en rymd af fem alnars längd och tre alnars bredd”. Utöver skelettmaterial hittades även lansspetsar som Malm beskriver var ”utaf utmärkt beskaffenhet”. Två av de kranier som Malm hittade vid undersökningen har sedermera undersökts av Gustaf Retzius. Retzius har beskrivit och avbildat kranierna i sin bok Crania Suecica Antiqua som är ett uppslagsverk över förhistoriska kranier med betoning på kranieformer, köns- och ålders bedömningar. När platsen för hällkistan undersöktes på nytt 1920 av Sarauw påträffades ytterligare lite benmaterial.

Bild 1. Ett av de kranier Retzius avbildat i Crania Suecia Antiqua.

De individer som begravts i kistan var både män och kvinnor, gamla och unga. När skelettmaterialet undersöktes letades det även efter tecken på sjukdomar eller andra förändringar som man skulle kunna se i skelettet. De individer som begravts i denna kista visade inte många tecken på dålig hälsa. På några av tänderna kunde man se tandsten och även tandlossning, och på några av kotorna kunde man se spår av förslitningar.

Bokenäs (RAÄ Bokenäs 72)

Hällkistan i Bokenäs var belägen i Kavlanda ca 400 meter nordost om Kavlanda gård. Platsen undersöktes i juli 1925 av Johan Alin. Hällkistan påträffades av markägarna i en sandtäkt genom att benmaterial framkom. Dessa ben antogs först vara från hund men när de insåg att dessa faktiskt troligen var mänskliga kontaktades riksantikvarien som i sin tur kontaktade Alin för att undersöka platsen. Hällkistan hade helt rasat ihop men restaurerades efter undersökningen. Den restaurerade kistan mäter 2×0,9 meter och är täckt av fyra takhällar. Måtten kistan fick efter restaureringen är inte helt säkert samma som kistans ursprungliga storlek.

Bild 2. Hällkistan efter restaurering, från J. Alins rapport.

Det benmaterial som finns bevarat kommer från en vuxen individ. Det finns uppgifter på att kraniet skall vara trepanerat, alltså att man medan personen levde har borrat eller skurit ut en del av skallbenet i medicinskt syfte. Kanske för att dränera på blod? Kanske för att släppa ut onda andar? Det ursprungliga syftet till varför man gjort denna typ av operation är fortfarande okänt.

Torslanda (RAÄ Torslanda 43)

Benmaterialet som kommer från hällkistan i Torslanda påträffades i en skalgrustäkt 1929. Benen tillsammans med två flintdolkar undersöktes och insamlades av Nils Niklasson. Om skeletten varit placerade i en hällkista eller direkt i skalgruset är oklart men Niklasson skriver i sin rapport att: ”Av fyndomständigheterna att döma tillhör fyndet troligen en tidigare förstörd hällkista, ehuru inga från kistan härrörande stenplattor funnos kvar.” Enligt denna rapport skall benmaterialet komma från två individer. Eftersom det inte fanns några hällar kvar av den förmodade kistan går det tyvärr inte heller att avgöra hur stor denna kan ha varit. Men troligen ganska liten eftersom det enbart fanns benmaterial från två individer.

Vid den osteologiska analysen av materialet kunde det bekräftas att det är minst två individer i detta material. En är ung, ca 16-20 år, och en är äldre ca 40-45 år. Könsbedömningar som gjorts visar att det troligen är en kvinna och en som inte kunnat bedömas. En av individerna har även råkat ut för någon olycka eller hamnat i slagsmål. På ett av överarmsbenen syns två rejäla hugg-/krosskador! Dessa skador har börjat läka, vilket man kan se på de rundade kanterna runt skadan. Personen har alltså överlevt händelsen.

Sanne (RAÄ Sanne 28)

Hällkistan i Sanne påträffades av Arvid Sandblom på Hultane år 1976. Kistan undersöktes och restaurerades av hembygdsföreningen. Storleken på kistan var ca 5×2 meter, och med ett djup av 0,7 meter. Vid denna undersökning påträffades framförallt en fin flintdolk. I juli 1978 undersöktes platsen på nytt. Man fann då en del fynd från kistan, bland annat en liten mängd brända ben. Man kunde även konstatera att ca 1 meter under marknivå fanns rester av en stenpackning som troligen tillhör kistan, kanske kistans golv?

Bild 3. Skiss över hur hällkistan i Sanne såg ut. Utdrag ur FMIS (scan av analoga fornminnesregistret).

Av Astrid Lennblad

Om en hällkista i Ödsmål

Alla de döda i Hölingegrava

På 1920-talet for John Hallin mellan gårdarna i Bohuslän och upptecknade folkminnen, spökhistorier, talesätt och annat matnyttigt. 1923 mötte han 54-årige Karl Olsson från torpet Lund i Ödsmål som visade honom en hällkista vid torpet Varpet. Karl visste att berätta att två vallhölingar (vallpojkar) från Gamleberg och Korsgården en gång gick vall här, ”men blevo oeniga, enär de ‘tyckte om’ samma tös, och slogo ihjäl (kullvarpa=föllo omkull) varandra”. De skall därefter ha begravts i hällkistan, som i folkmun blev kallad Hölingegrava.

Herdepojkar och megalitgravar, uppenbarligen ett tema genom historien. ‘Den lille vogterdreng’ av Carlo Dalgas (ca 1840), Nationalmuseet, Köpenhamn. [Public domain], via Wikimedia Commons.

Vandringssägner som dessa är vanliga ute i nejderna och har växt fram när man inte riktigt vetat hur man ska förklara saker man stött på i skog och mark. Då som nu tycks man haft en förkärlek till berättelser om kärlek och ond bråd död, gärna i kombination. Hölingegrava har man uppenbarligen känt till länge, själva torpnamnet Varpet anspelar på röse, eller stenhög.

Hällkistor, ben och en gånggrift på Tjörn

I hällkistor, som är en gravtyp som dateras till yngre stenålder, är gängse förväntning annars att man hittar döda som är betydligt äldre än så, i runda slängar fyratusen år äldre. Just i hällkistan Hölingegrava har man påträffat ben, vilket är ovanligt i Bohuslän på grund av dåliga bevaringsförhållanden. Dessa ben togs dessvärre inte om hand och är idag bara en notis i registret. Det är mest sannolikt stenåldersben, men historien om sentida återbegravningar i hällkistan är seglivad, enligt en annan utsaga är det två syskon som begravts där efter en drunkningsolycka. Hur det förhåller sig vet vi inte eftersom hällkistan aldrig har undersökts.

Hölingegrava heter i fornminnesregistret RAÄ Ödsmål 165:1 och beskrivs som en hällkista i stensättning. I början av 1900-talet beskrevs den som skadad och tidigare täckt av ett röse, och hundra år senare var den nästan överväxt. Idag ligger den på ett gammalt gärde. Under 2015 ska man gräva för en VA-ledning förbi graven och vi får åka ut och se om några förhistoriska anläggningar eller fynd dyker upp.

Vi har varit ute förr på liknande uppdrag. När vi 2012 grävde invid gånggriften Gullhögen i Valla på Tjörn hittade vi en hel gropkeramisk boplats i anslutning till graven. Megalitgraven fanns där före boplatsen. Att bosätta sig invid denna var garanterat ett medvetet val.

Gullhögen Valla 98 med sin centrala kammare och kvarvarande sidoblock och takblock. Foto Niklas Ytterberg (Bohusläns museum). [CC BY 2.5 SE]

Eftersom VA-dragningen givetvis inte går tvärs genom hällkistan, lär vi inte få ett slutgiltigt svar på om de gamla stenåldersmänniskorna fått dela sin sista vila med några vallpojkar, eller drunknade syskon, från vårt eget tidevarv.

John Hallins uppteckningar kan man hitta på Institutet för språk och folkminnen i Göteborg (Västsvenska folkminnesföreningen accessionsnummer 801).

Av Magnus Rolöf