På husesyn hos mäster Gollcher

aspis132

Den bästa arkeologin är den då olika källmaterial samspelar och faller på plats som ett 1000-bitarspussel. Då når vi lite djupare och lyckas komma våra döda riktigt nära. Bilderna som spelas upp är ofta förbluffande allmänmänskliga; vardagens stretande blandas med lyckosamma företag likväl som med plötslig nattsvart sorg. Mycket av detta är tidlöst och har en botten som vi alla kan spegla oss i och relatera till. Men sedan finns skillnader mellan då och nu som inte går obemärkt förbi. En av de mer hjärtskärande skillnaderna är hur mycket skörare livet var för bara 200 år sedan. Familjens syskonskara kunde över en vinter decimeras skoningslöst av sjukdomar som idag hör till undantagen. Som nutida betraktare av dessa familjeöden har vi många gånger svårt att förstå varifrån de fick krafterna att gå vidare med sina liv. Och kanske är detta förklaringen till varför vi envisas med arkeologin och historieforskningen; vi slutar aldrig förundras över dem på vars axlar vi står.

Nya tider, nya kvastar

När Göteborgs hamn nu återigen ska ömsa skinn och växa ytterligare några hektar, med sikte på framtidens ännu mer storslagna logistik, är det oundvikligt att det gamla landskapet får maka på sig. Denna gång är det Lilla Aspholmen i älvmynningen som ligger på fel sida av detaljplanegränsen. Ön är den mindre av de båda Aspholmarna, som ligger på en linje mellan Arendal på Hisingen och Nya Älvsborgs fästning i Göta älvs huvudfåra.

oversiktskarta

En översiktsbild över Göta älvs mynningsområde. Det moderna hamnlandskapet möter det gamla. Lilla Aspholmen markerad med en röd ring, och är idag närmast kringbyggd.

Lilla Aspholmen, en sockertopp av hällmark som tidigare stått i historieskrivningens skugga, har visat sig innehålla två skärgårdsverk och en viktig länk i Göteborgs sjöförsvar. Under den gångna hösten har Bohusläns museum haft förmånen att undersöka och nysta i denna historia, och mycket har vi lärt oss. Den första någonsin arkeologiska undersökningen av ett skärgårdsverk har breddat forskningsfältet om Bohusläns eget Klondyke; det stora sillfisket under perioden 1752-1808, vars regionala och nationella betydelse inte kan överskattas. Men undersökningen av dessa lämningar och arkivalier har dessutom rullat upp en personhistoria som är lika intrikat som den är fascinerande. Och allt började med en tunnbindare från Danzig.

Johan Gottfried och Olof

I Danzig (dagens Gdańsk), en hektiskt storstad vid Östersjöns kust i det dåvarande polsk-litauiska samväldet full av polska tyskar, polacker, judar, letter, flamländare, holländare, skottar, lutheraner, kalvinister, katoliker och en mängd andra grupper, föddes år 1722 Johan Gottfried Gollcher. I början av 1750-talet utvandrade Johan Gottfried, som var utbildad till tunnbindare i sin hemstad, till lilla Göteborg på den svenska västkusten. Inom ett par år är han gift med Gertrud Olsson och har etablerat sig som en framgångsrik hantverkare – han får, efter att i brist på arbetsbevis från Polen-Litauen genomgått mästerprov, medlemskap i tunnbindarskrået år 1761, och vinner 1763 burskap i staden. Familjen växer till sig och består år 1770, trots att han och Gertrud som de flesta andra par under denna tid förlorar flera barn tidigt, av fyra barn – Olof, Anna Catharina, Elisabeth och Anna Maria. Detta år lämnar familjen staden, för att söka sin lycka ute på Stora Aspholmen. Johan Gottfried har nämligen fått jobb som tunnbindarmästare i en av västkustens första stora fabriker: ett skärgårdsverk.

image

Usnitt av ett kopparstick av J.F. Weinberg, 1787, som visar Stora Aspholmen och skärgårdsverket där Johan Gottfried Gollcher, och sedermera även hans son Olof, arbetade som tunnbindare. Bild Göteborgs Stadsmuseum.

Sedan åtminstone 1500-talet och framåt inträffade i genomsnitt en gång varje århundrade en ”sillperiod” i Bohuslän, en period på många år då sillen säsongsvis exploderar i antal. År 1747 började det som kom att bli den största av alla sillperioder, den hittills kraftigaste och längsta av dem alla. Viktigast av allt: För första gången hade man förmåga att utnyttja denna naturresurs på en industriell nivå. Omkring ett tusental ”skärgårdsverk”, fabriker där sillen saltades eller sjöds till tranoljan, byggdes längs den svenska västkusten under från 1752 och framåt. Den stora sillperioden har blivit ökänd för dess effekter på samhällslivet, men ledde också till enorma vinster – under många år var sillen i dess olika former till och med landets näst största exportvara efter järnet, och såldes från Västindiska slavplantage i väst till Sankt Petersburg i öst. Det är här tunnbindarmästaren Johan Gottfried Gollcher kommer in – hans hantverk var starkt efterfrågat. Mängden sill varierade från år till år, men så mycket som 5116 tunnor sill saltades bara på Stora Aspholmen vid Nya Älvsborgs fästning under loppet av några månader år 1771, strax efter att Gollcher tillträtt sin position där.

Johan Gottfried och hans familj fortsätter leva på Stora Aspholmen, i skuggan av fästningen, under resten av sitt liv. Tre barn föds där, varav ett överlever – Daniel. Efter Johan Gottfrieds död 1786 tar sonen Olof snart över både som chefstunnbindare på Stora Aspholmen och mästare i tunnbindarskrået, och 1788 går företaget familjen arbetar för – George Bellenden & Companie, vilket drivs av direktören för Ostindiska Companiet, Martin Törngren – i borgen för Olofs burskap i Göteborgs stad. 1791 gifter Olof sig med en skomakardotter från Göteborg, Anna Dorothea Geppert. År 1794 tar familjen Gollcher, där de flesta av Olofs syskon ännu bor hemma, ett stort steg: De startar eget.

I nöd och lust

1794, då Olof och Anna Dorothea etablerar sitt eget, betydligt mer småskaliga, skärgårdsverk på det närbelägna Lilla Aspholmen, blir ett hårt år. Dottern Christina Maria dör snart efter födseln i januari, och inom ett par veckor i juni månad dör i snabb följd även hennes tvillingsyster Gertrud Elisabeth, tvååringen Johan Gottfried, och även systern Anna Catharinas make Anders Bruzelius, slottsvaktmästaren på Nya Älvsborgs fästning. Alla i ett utbrott av koppor. När brandförsäkringsverkets tjänstemän inspekterar Lilla Aspholmen och dess nybyggda byggnader i december 1794 är det ett barnlöst par de möter. Men Olof och Anna Dorothea blir kvar, och under de kommande åren bygger de på nytt upp sin familj – barnen Christina Dorothea (1794), Johan Gustaf (1798), Maria Charlotta (1801), Olof Fredrik (1803) och Carl Daniel (1806) blir alla till på Lilla Aspholmen. Med dem bor även Olofs ogifte broder Daniel och deras ogifta moster Magdalena Olsson, samt en skiftande samling av tjänstefolk och säsongsbundna salteriarbetare. Få av dessa går att identifiera, men ett par går att sätta namn på – som drängen Erick Freberg, pigan Anna Eriksdotter, och tunnbindarlärlingen Johannes Bruhman. Av dessa kom varken Anna eller Magdalena att lämna Lilla Aspholmen, båda avlider där 1797 respektive 1800, 32 och 65 år gamla. Pigan Anna dör i lunginflammation, medan det är en feber som tar moster Magdalena.

20161103_131918

Älvsborgs slottsförsamlings kyrkogård på Stora Aspholmen, där flera av släkten Gollcher blev jordade, unga som gamla. Idag en ödekyrkogård med få besökare. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

Familjen Gollchers riskabla investering i sillsaltning och tunnbindning var mer eller mindre dömd att misslyckas. Bara några år efter sekelskiftet börjar de årliga sillpopulationerna att vackla allt kraftigare, ibland utebliver de helt. 1807, bara några år före att sillen försvinner totalt, flyttar Olof och Anna Dorothea med sin familj till Färjestaden på Hisingen, där Olof under ett par år skrivs som färjeman. Kanske behåller familjen ännu ett tag anläggningen ute på Lilla Aspholmen – det är möjligt att Daniel bor kvar ett par år, för att senare flytta in på Nya Älvsborgs fästning (där systern Anna Catharina levt under hela deras tid på skärgårdsverket, och familjen gått i nattvard, deltagit i dop, etc.), bli slottsvaktmästare, och 1812 gifta sig med en soldatänka. Han avlider i tuberkulos 1820. Vad gäller Olof, Anna Dorothea och deras barn så flyttar de till ett allt mer tätbefolkat Majorna omkring 1812, där flera av barnen dör i ung vuxen ålder. De kvarvarande klarar sig dock väl, och tunnbindaren Olof Gollcher avlider 1829 i lunginflammation 66 år gammal, bara tre dagar före sitt andra barnbarns födelse (Olof Fredrik). Hustrun Anna Dorothea dör två årtionden senare, 1850, 84 år gammal.

Arkeologins Aspholmen

20161102_142651

Undersökning av boningshuset tillhörande Gollchers skärgårdsverk på Lilla Aspholmen. I fonden syns Stora Aspholmen. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

Lilla Aspholmen var den plats där Olof och hans stora familj slet för att förverkliga sina drömmar kring sekelskiftet 1800. Med stöd av bevarade försäkringsbrev har vi en bild av skärgårdsverkets olika byggnader. Berättelsen får kött och blod genom den arkeologiska undersökningen av familjen Gollchers boningshus. När vi gläntar på köksdörren möter vi Olof, Anna Dorothea, Daniel, Anna och alla de andra, men även rikets begynnande industrialisering. Genom en symbiotisk process med skriftliga handlingar och arkeologi växer ett för tiden respektabelt boningshus fram med sex rum. Ett hus som på alla sätt kan mäta sig med en bättre prästgård eller officersboställe i västra Sverige. Fastän huset, liksom merparten av produktionsbyggnaderna, demonterades och flyttades när verksamheten inte längre bar sig, är lämningen förvånansvärt tredimensionell. Från källargrunden och vidare upp i köket, med dess massiva köksspis/bakugn. Därtill spåren efter två tidsenliga kakelugnar, en kammarspis och putsade väggar, allt ger ett burget intryck. I skuggorna av ett familjeliv finner vi även de personliga spåren; en vacker dräktknapp, en benkam och givetvis sillben, grunden till allt välstånd för både kung och dräng. Vår nyfikenhet är stor på Gollchers hushåll, och mer kommer i takt med det pågående rapportarbetet.

sodra-verket_1794_b02052

Olofs och Anna Gollchers livsverk avbildat i bevarade försäkringshandlingar, daterade tll år 1794. Den arkeologiska undersökningen koncentrerades till Nr 1 Manbyggning, dvs boningshuset där herrskap och tjänstefolk bodde.

Ovan en 3D-dokumentation av Gollchers boningshus. Huset var 14 meter långt och drygt 7 meter brett. Dokumentationen visar den färdigutgrävda husgrunden, som var anlagd direkt på berget. Använd datormusen för att snurra och zooma i bilden. Dokumentation Anders Gutehall och Bohusläns museum.

img_1864

En dräktknapp som påträffades under golvet i en av boningshusets sovkammare. Foto Eirik Johansson, Bohusläns museum.

img_216

En kam som tillhört det det stora hushållet Gollcher. Foto Eirik Johansson, Bohusläns museum.

Att Nya Älvsborgs fästning, med Stora och Lilla Aspholmen, var en betydelsefull länk i sjöförsvaret av Göteborg stod klart redan under 1600-talet. Än tydligare blev det sommaren 1719 när en dansk marinstyrka nära nog forcerade Nya Älvsborgs fästning. Nästa stora krig i Europa var napoleonkrigen ett knappt sekel senare, vilket bidrog till en militär anspänning även för Göteborgs del. Under år 1811 fanns det en förhöjd beredskap mot ett engelskt anfall från sjösidan, varför det vid Aspholmarna förlades tre divisioner med kanonbåtar. Besättningarna anges ha blivit inkvarterade i “salteribodar”, byggnader från skärgårdsversamhetens tynande tillvaro. Spåren i landskapet talar bokstavligen för sig självt; minnesristningen undgår få besökare.

figur-10

En hälsning från 1811, då Aspholmarna återigen militariserades. Foto Mattias Öbrink, Bohusläns museum.

Något blygare är fortifikationen på holmens högsta punkt. En plattform byggd av sten men inte så mycket mer. Det ligger något ofullständigt över den. Många dagsverken med sten och fyllnad till holmen högsta punkt, men förbluffande tom på fynd. Lite eroderat tegel, någon kritpipa men därutöver inget. Med största sannolikhet är detta en batteriställning från första hälften av 1800-talet, men vi ska villigt erkänna att tolkningen består av en stor portion uteslutningsmetod. Kanske bilden klarnar i takt med att våra perspektiv vidgar sig. Vi ber om att få återkomma i berättelsen om Lilla Aspholmen.

20161103_094705

På Lilla Aspholmens högsta punkt ligger denna batteriställning, sannolikt byggt i början av 1800-talet. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

För Bohusläns museum

Thomas Bergstrand & Anton Larsson

Korshamnsvraket daterat!

20160401_122352

Fyren på Morups tånge uppfördes mellan åren 1841 och 1843. Foto. Staffan von Arbin.

Vi har tidigare berättat om vår undersökning av det så kallade Korshamnsvraket vid Morups tånge, norr om Falkenberg. Fältarbetet avslutades för en dryg månad sedan, men redan nu är den dendrokronologiska analysen klar!

Analysen, som har utförts av Aoife Daly och Johanne Nielsen, Dendro.dk, ger vid handen att fartyget är byggt ”efter år 1168”. Resultatet bekräftar den tidigare preliminära dateringen av vraket, vilken utgick från fartygets byggnadssätt i kombination med en 14C-analys. Den sammanvägda bedömningen är att fartyget bör ha byggts före år 1200. Korshamnsvraket sällar sig därmed till den lilla exklusiva skaran av tidigmedeltida fartygsfynd i landet!

Dateringen innebär att vraket är ungefär jämgammalt med (eller kanske till och med något äldre än) de välkända vraken Galtabäck 1 och 2, vars fyndplats ligger bara en dryg mil längre norrut på samma kuststräcka. Förmodligen har Korshamn, i likhet med den så kallade Galtabäckslagunen, varit en viktig natthamn under medeltiden.

Fortsättning följer!

20161011_153030.jpg

Tågvirkesrest, sannolikt av lindbast, från det tidigmedeltida Korshamnsvraket. Foto: Staffan von Arbin.

 

 

På vrakäventyr i Halland

Korshamn, som ligger vid Morups tånge strax norr om Falkenberg, är en av landets mest välkända fågellokaler. Förra veckan fick dock ornitologerna maka på sig en smula till förmån för Bohusläns museums marinarkeologer. Skälet till vårt besök var inte som man skulle kunna tro de många vitkindade gässen som tillfälligt slagit sig ned i viken, utan ett nyupptäckt skeppsvrak som länsstyrelsen gett oss i uppdrag att undersöka. Vraket rapporterades in till länsstyrelsen så sent som i mars, och vid en besiktning i början av april tog vi prover för en så kallad dendrokronologisk analys (årsringsdatering). Oturligt nog var inget av proverna möjligt att datera. I stället fick vi tillfälligt nöja oss med en datering med kol 14-metoden som ger ett betydligt vidare tidsspann än vad som hade varit önskvärt. Analysen indikerade i alla fall att vraket kunde vara rejält gammalt – kanske rent av från tidig medeltid!

20161011_125237-1_red

Marinarkeologerna Anders Gutehall och Matthew Gainsford i arbete. Foto: Staffan von Arbin.

Syftet med undersökningen i förra veckan var att få en bättre uppfattning om vrakets storlek, bevarandegrad och konstruktion, samt att samla in prover för en mer preciserad datering. Vår undersökning visar att drygt 12 meter av skeppsskrovet är bevarat nere i sanden. Vraket tycks bestå av en till stora delar bevarad styrbordssida samt en mindre del av en babordssida. Av allt att döma är kölen bevarad, möjligen också stävarna. Vraket uppvisar flera ålderdomliga konstruktionsdrag, varav profilerade bord, klinknaglar med rundade skaft, förekomst av så kallade bitebalkar och biteknän samt användandet av kluvet virke är några. De skeppstekniska observationer som hittills gjorts stärker den preliminära dateringen från i våras. Samtidigt förekommer också en del ganska udda konstruktionslösningar som inte finns tidigare dokumenterade i fartygsfynd från äldre medeltid, vilket givetvis gör det hela extra spännande. Fynd av tågvirke – troligen av lindbast – visar att bevarandeförhållandena för organiskt material är goda.

Vraket ligger till största delen begravt i sand på en långgrund strand och är i normalfallet täckt av några decimeter vatten. Tack och lov hade vi en extrem tur med vädret under den gångna veckan. En ihållande ostlig vind gjorde att vi kunde utföra vår undersökning så gott som helt torrskodda och inte behövde använda oss av dykutrustning. Grävningen i den fina sanden visade sig dock vara en rejäl utmaning eftersom tillströmmande vatten hela tiden förde med sig ny sand i schaktet. Med hjälp av pumpar och en improviserad ”spontning” bestående av plåtar från en lokal skrotfirma lyckades vi till slut hålla sanden stången så pass att vi kunde slutföra vår uppgift. Nu återstår att sammanställa och bearbeta dokumentationen från undersökningen i en rapport till länsstyrelsen, vilket kan ta några månader. Redan inom några veckor räknar vi dock med att få svar på den kompletterande dendrokronologiska analysen som förhoppningsvis ger mer exakt besked om vrakets ålder.

20161012_111315.jpg

Tvärskeppsschakt med klinkbordläggning, spant och bitebalkar. Foto: Staffan von Arbin.

Omsorgen om de döda

När du lämnas för den sista vilan behöver de närmast sörjande en plats för att hedra och minnas – gravplatsen. Döden är oundviklig och även om den verkar definitiv, är det genom minnet som vi lever vidare. Så ser det ut idag i vårt moderna, sekulära samhälle. Men så var det också för hundratals år sedan, då livets alla aspekter mer genomgripande grundades på religiösa normer och värderingar.

För en arkeolog kan glimtar av bortglömda minnen vakna. Genom de fysiska kvarlevorna kan omsorgen om de nära och kära anas, ett liv som flytt och ett minne som vårdats. Vi kan alla relatera till detta. Som människa vet vi hur livets alla skeden och vändningar medför erfarenheter som kan liknas vid en berg-och-dalbana; glädjeämnen varvas med kamp, sorg och besvikelser. Stanna upp en stund och förvånas över hur ditt liv och dina känslor kan avspeglas i varje människa, var som helst på jorden och i alla tider. Vi är alla lika.

Arkeologer återupptäcker glömda liv som har levts. Det kan vara små ting, som var och hur hushållets sopor sorterats och slängts. Det säger något om mentalitetsförändringar, återanvändning eller ”slit och släng”. Närmast kommer vi våra förmödrar och förfäder genom deras sista viloplatser, deras gravar. Det är en tillrättalagd bild som serveras och rymmer väldigt mycket som är tidsspecifikt. Valet av kista eller hur kroppen placerades skvallrar om en tid avlägsen vår. Det är möjligt att relatera till sådana förändringar även när vi tänker tillbaka på vårt eget liv. Tänk tiden före Internet. Tänk tiden före Järnridåns fall. Addera sedan milstolpe efter milstolpe av förändringar, generation efter generation bakåt i tiden. Nu är vi på arkeologens planhalva.

Under några dagar i juni månad fick vi chansen att glänta in i 1600- och 1700-talens glömda minnen. I samband med att gamla vatten- och avloppsledningar skulle bytas vid några fastigheter i kvarteret Dyrhaven, nära gamla Sagaplan, blev jag utkallad att övervaka schaktningarna. Här vid den idylliska Jörgens gränd, med kulörta trähusfasader och susande björkar, har det legat en kyrkogård. Redan på medeltiden låg kyrkan i Bäve socken på denna plats. Det var före Uddevalla ens fanns till. När staden anlades kring Bäveån i dagens centrum för 500 år sedan fick de byar och gårdar som legat här maka på sig. Men deras kyrkogård stod kvar och användes en liten bit in i 1800-talet. Under hundratals år har alltså Uddevallabor begravts här.

SONY DSC

Några meter ledningsschakt på en gammal kyrkogård. Jörgens gränd i Uddevalla.

Bild 2

Utsnitt ur Grundritning öfver Uddewalla Stad med all thes belägenhet inom Staquetet uti Bohus Lähn från 1750. Notera att det står att kyrkogården var till ”Landsförsamlingen och the fattiga uti Staden”.

När vi sätter grävskopan i gammal kyrkogårdsjord är det ingen överraskning vad som står att finna. Trots att griftefriden är avlyst sedan länge och nya kyrkogårdar har anlagts ligger de döda kvar här. Några meter ledningsschakt genererade ett stort antal benknotor och skallar från män, kvinnor och barn som framlevt sina liv i staden. Några var gamla och skröpliga, andra dog unga, plötsligt och oväntat. Kyrkklockans dova toner följde dem till den sista vilan. Hade de fått ligga ostörda i sina gravar hade det väl varit frid och fröjd, men de levande vill gärna att livet fortgår. Det innebär bland annat att hus byggs och ledningar grävs till dessa hus. Detta har skett gång efter annan. Väldigt lite av de ursprungliga gravarna finns därmed kvar. Istället är det en salig röra av blandade ben vi hittar när vi gräver.

Det är ett medvetet val att omhänderta benen från kyrkogården. Vi kunde lika gärna ha slängt tillbaka dem i gropen för att än en gång blandas med jorden. Benen blir trasigare och trasigare för varje gång. Istället kommer vi att titta närmare på skeletten, se dem som individer, låta benen berätta deras levnads historia. Många händelser, som sjukdomar, skador och förslitningar, lagras i benen. Tändernas status säger mycket om levnadsförhållanden. Utifrån en karta från 1750 framgår tydligt att detta var begravningsplatsen för de fattiga i staden. En ingående analys av skeletten kan på så sätt få de döda att leva igen. Det är deras återupptäckta minnen som jag hoppas kunna berätta om för er. Fortsättning följer.

Niklas Ytterberg, Arkeolog

Backyard babies

SONY DSC

Efter en luftlandsättning med grävmaskin, bokstavligen, snokar vi oss runt mellan hus och bodar. Spelplanen är kvarteret Korvetten 4 i Marstrand, i skuggan av ett alltför gammalt turisthotell som är nere på 9. Efter att ha borrat mig ned i kartor, texter och tidigare arkeologi är det dags att testa alla idéer. Förundersökningen har till uppgift att sondera och avgränsa vad som tänkas kunna finnas i tillgängliga ytor. Finns det väsentliga delar kvar av den gamla staden, och vad kan dessa lämningar tillföra historieskrivningen?

Efter några dagar på plats kan vi summera resultaten. Vi kan konstatera att berggrunden ligger förhållandevis ytligt inom den södra delen av fastigheten. Mycket att det som är avsatt inom dessa ytor tillhör de två senaste seklen, och det är i regel inget att skriva hem om. Men det finns mer; mellan två av byggnaderna hittar vi en rest av Lixhalsgatan. Denna gata glimtar till på 1600-talets stadsplaner men försvinner sedan under 1700-talets omstöpning av stadsmiljön. Gatstumpen vi hittar består av en stenbeläggning av rundad marksten, anlagd mot berget. Ytan är emellertid sargad och stympad av hotell-erans alla vatten- och avloppsrör.

SONY DSC

Lixhalsgatan från 1600-talet.

Slutligen når vi ned till bevarade lämningar som kan dateras till 1600-talet. Stenläggning, syllstenar och golvbrädor halvannan meter under dagens marknivå berättar om tomtmark som gränsar ut mot nämnda Lixhalsgatan. Fynd av bland annat keramik och djurben speglar vardagslivet för snart 400 år sedan. Sannolikheten är dessutom stor att vi har en stor sammanhängande yta med detta byggnadskomplex, som sträcker sig i flera riktningar. Frågan är även vad som döljs under denna byggnadsfas, hur långt tillbaka i tid finns djupare ned?

SONY DSC

Djupt under marken i kv Korvetten finns 1600-talets Marstrand fortfarande kvar.

Undersökningen har givit oss flera viktiga svar, vilket nu gör det möjligt att fokusera på väsentligheterna, och ställa följdfrågor. En av de senare är framför allt vad som döljs under de befintliga hotellbyggnaderna. Merparten av dessa byggnader saknar källargrund och står endast på stenfot, som har skonat vad som är överlagrat djupare ned. Ur ett arkeologiskt perspektiv finns det alltså all anledning att återkomma för kompletterande undersökning om och när ärendet rullar vidare.

Lyssna på min och Niklas pod om denna undersökning

Thomas Bergstrand, arkeolog

Åter till Neverland

Under juni månad gör vi ytterligare lite mer arkeologi i den gamla staden Marstrand. Våra senaste besök har omfattat marinarkeologiska ärenden men nu är det återigen dags att öppna ett titthål i ett av stadens kvarter. I den långa processen med Turisthotellets vara eller icke vara behöver kommunen nu ett bättre underlag för det fortsatta arbetet med detaljplanen. Vad finns under jord och hur ska detta värderas i jämförelse med flera andra särintressen?

IMG_2275

Turisthotellets bakgård som den ter sig sommaren 2016. En fastighet fast i dragkampen mellan dåtid och framtid. Till höger i bild det så kallade 1700-talshuset.

Det bedagade Turisthotellet och tillhörande restaurang Oscars ligger inom kvarteret Korvetten, och är så här långt ett oskrivet blad i den arkeologiska stadsforskningen. Genom att snegla på vad som tidigare har påträffats i omgivande kvarter och gator så kan vi göra oss en bild av vad som kan förväntas. Historiska stadsplaner berättar om en liten stad i stadig förändring; från medeltidens dimmor, genom 1600- och 1700-talens politiska och ekonomiska turbulens, till badortens burgna kristyr. På stadsplanen från år 1669 finns inte kvarteret Korvetten ännu. Rakt genom vår tomt går istället Lixhultsgatan, som sedan länge nu är försvunnen. Kanske finns spåren av gatan kvar några meter ned i den gamla staden?

1669_blogg

Stadsplanen 1669, med vårt undersökningsområde inritat. Tvärs genom tomten går den forna Lixhultsgatan. Något åt söder ligger Svineviken, som sedan länge är utfylld.

100 år senare är bilden en annan. En större byggnad ligger centralt på tomten, och troligen är detta samma byggnad som idag benämns 1700-talshuset. Men i övrigt är det glest mellan husen. Vad är det stadsplanen inte avslöjar? Såren efter ännu en stadsbrand? Eller ett myller av enklare boningar som inte har bevärdigats av kartritaren Cronstedt? Stadsplanen 1876 visar en annan tid, en annan stad där vi nu levande känner igen oss. In på scen stiger badortens tidevarv, med grosshandlarvillor, badhus och promenader. Carlsten fästnings avrustning markerar slutet på en lång era som militär stödjepunkt, och reducerar befästningen vartefter till utflyktsmål. Adjö Marstrand och god dag Marstrand.

1776_publik

Stadsplanen 1776, signerad Cronstedt, en riktig klenod från arkiven. Inom undersökningsområdet finns flera byggnader. 

Tidigare arkeologi i närområdet har resulterat i många viktiga insikter. Inför byggnationen av hotellet Villa Maritime i kvarteret Borgmästaren påträffades lämningar efter två boningshus, en stensatt gårdsplan och sjöbodar, som huvudsakligen daterades till 1600-talet. De äldsta fynden kunde emellertid dras tillbaka till 1500-talet, och glänta på dörren tillbaka till medeltiden. Söder om vårt kvarter har man framför allt träffat på en mängd timmerkistor, som visar att vi befinner oss längs 1600-talets waterfront, hamnmiljö. Den succesiva utfyllnaden av stadens strandlinje har inte bara utökat stadsplanen över tid, utan även begravt och bevarat mycket av den äldre staden och gamla hamnmiljöer. Kanske vårt titthål på Turisthotellets bakgård kommer att uppdaga en medeltida hamn, med bryggor, vrak och självaste Kapten Krok? Vi tror att det finns mycket kunskap att hämta, och hävda. Resultaten kommer jag att servera lagom till midsommarsillen.

Thomas Bergstrand, arkeolog

Glappet mellan då och nu

Som ett post scriptum på min förra blogg om trankokerier på Säby ö  (Peak oil) hittade jag några närmast unika foton från just ett trankokeri vid Skärhamn, Tjörn. En handfull foton visar ”Strandbergs trankokeri” med ångande trankittlar, oljefat, en stor stack med brännved och utskeppningsbryggor. Kittlarna står under bar himmel och betjänas av män med långa slevar. På ett av fotona syns en mindre byggnad, ett förråd får man förmoda.  Till bilderna följer en förhållandevis fyllig notering om återgivna personer: Johan Dahlgren (anställd), med vita skjortärmar ägaren Johan Eriksson, som var uppklädd dagen till ära, köpare av tran var på besök från Göteborg, en av dessa tog fotot. Pojken är Fritz Dahlgren, son till Johan Dahlgren, född 1892, död 1956. Ägaren Johan Eriksson hade övertagit trankokeriet av sin svärfar Olof Andersson (Ole Annersa) och överlät det senare till sin svärson Oskar Strandberg som hade det 1913-1920. Han drev det sedan tillsammans med sönerna Erik och Yngve till 1930 då sönerna övertog det och hade det till 1940 då råvarorna tog slut på grund av kriget. Man kokade tran av långans lever. 

S14UM_UMFA53028_0002_litejpg

Strandbergs trankokeri, omkring sekelskiftet 1900. DigitaltMuseum, umfa53028.

Det som är fängslande med dessa foton är dels dokumentationen av en verksamhet som hade sin höjdpunkt under 1700-talets stora sillfiskeperiod, dels för att fotona är från sekelskiftet 1900. Medan 1900-talets senare del för det flesta av oss fortfarande är i mannaminne, så har sekelskiftet 1900 väldigt nyligen förpassats till den förra generationen; med världskrig, spanska sjukan och lantbrukets enskifte. Den på alla vis analoga världen men på tröskeln till moderniteten. Fritz Dahlgren, pojken på bilden, fanns med oss till och med 1956, året innan Sputnik kom i omloppsbana. Han fick aldrig njuta av folkhemsbygget, bara slitet. Verksamheten på fotona är därför något så udda som både historia och i någon mån vår samtid, eller i glappet mellan då och nu. 1900-talet kan ha denna effekt, liksom ett svart hål som förvränger tiden, eftersom samhällsutvecklingen i åtminstone de nordiska länderna har varit utan historisk motsvarighet. Från ett agrart, glesbefolkat och lågindustrialiserat Sverige till en högteknologisk välfärdsstat under bara ett sekels tid. Men kanske är dåtiden bara ett strömavbrott bort?

Webportalen DigitaltMuseum erbjuder gratis tidsresor med bland annat historiska foton. Inte minst från Bohuslän finns en uppsjö bilder att drunkna i, som våra envetna och duktiga kollegor har registrerat och digitaliserat. Ta för er bara!

Thomas Bergstrand, arkeolog