När kriget stod för dörren – spåren efter Tysklands invasion av Norge

ristning2.jpg

Ristningen vid Försvarsgården i Lysekil. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

I en lodrät berghäll i sluttningen bakom Försvarsgården på Stora Kyrkogatan i Lysekil finns ett ristat minnesmärke som har en lika märkvärdig som dramatisk historia. Ristningen – som på grund av bergets vittring är delvis ganska svårtydd – består av textraden 10.4.1940 ”Antares” 20 Soldaten von swedischen Kameraden gerettet, krönt av ett tyskt järnkors. Den utfördes som en tacksamhetsmarkering av tyska soldater som var internerade i Lysekil under några veckor våren 1940, efter att ha räddats från det torpederade transportfartyget Antares vid den tyska invasionen av Norge i april samma år.

Operation Weserübung

Det var den 9 april som den så kallade Operation Weserübung – Tysklands invasion av Danmark och Norge – inleddes. Bakgrunden till ockupationen av Norge var Tysklands behov av svensk järnmalm för sin inhemska stålproduktion. Järnmalmen skeppades vintertid ut från Narvik eftersom Luleå inte kunde brukas som utförselhamn när Bottenviken var islagd. Eftersom britterna gjorde vad de kunde för att störa transporterna var det av stor strategisk betydelse för Tyskland att säkra både denna och andra norska hamnar. En direkt avgörande faktor var den så kallade Altmark-affären i februari 1940, vilken visade att Tyskland inte kunde lita på att Norge förhöll sig neutralt.

Den tyska strategin vid invasionen gick ut på att få operationen att se ut som ett fredligt besättande av Danmark och Norge i syfte att ”skydda” de båda ländernas neutralitet. På grund av Storbritanniens sjömilitära dominans var hemlighållandet av operationsplanerna av största vikt. Därför hölls manskapet i örlogsflottan, armén och flygvapnet, liksom sjömännen på de civila transportfartyg som deltog i invasionen, ovetande om planerna in i det sista.

Torpederingar på svenskt vatten

I och med att de tyska invasionsplanerna sattes i verket kom en rad krigshändelser att utspela sig inte bara utanför Sveriges västkust, utan faktiskt också långt inne på svenskt territorialvatten. Redan den första dagen sänktes ett tyskt transportfartyg vid Tovas ungar utanför Lysekil. Det var det kollastade last- och passagerarångfartyget Amasis som föll offer för en torped avlossad från den brittiska ubåten Sunfish under befäl av Lt. Commander J.E. Slaughter. Förlisningsförloppet tog åtskilliga timmar vilket gjorde att besättningen tillsammans med den svenske lots som fanns ombord kunde gå i livbåtarna. Eftersom lotsutkiken i Lysekil hade observerat händelseförloppet skickades lotsbåten ut för att undsätta haveristen. Enligt officiella källor blev samtliga ur besättningen räddade. Det påstådda fyndet av ett människokranium vid dykningar på vrakplatsen i början av 1960-talet indikerar att detta kanhända inte är hela sanningen. Det har också spekulerats mycket i huruvida fartyget förutom kol även kan ha medfört krigsmateriel och kanske också soldater. I dagsläget saknas dock konkreta bevis för att så skulle ha varit fallet.

Amasis.jpg

S/S Amasis. Arkivfoto (fotograf okänd).

Det andra offret för Sunfishs torpeder var tyska lastångfartyget Antares, som sänktes väster om Härmanö kvällen efter Amasis-sänkningen, den 10 april. Till skillnad från Amasis vet man med säkerhet att Antares tillsammans med ett tiotal andra fartyg ingick i 1 Seetransportstaffel som skulle bistå med transport av soldater och krigsförnödenheter under invasionen. I lasten, som enligt de officiella listorna bestod av stenkol, fanns bland annat hästar, ammunition, stridsvagnar, lastbilar, terrängvagnar och motorcyklar. Vid torpederingen utbröt tumult ombord, och flera av fartygets livbåtar kapsejsade när man försökte sjösätta dem. Även denna gång kom lotsarna från Lysekil till undsättning. De lyckades rädda 20 soldater och 14 besättningsmän. Ett drygt 100-tal överlevande plockades också upp av ett par tyska minsvepare som förde dem vidare till Fredrikshamn. Det exakta antalet omkomna är oklart men bör ha uppgått till i varje fall ett par hundra. Det rapporteras att ett bälte av lik flöt omkring på olycksplatsen dagarna efter händelsen. På grund av vindförhållandena drev många av de drunknade iland på Jyllands ostkust.

antares.jpg

S/S Antares. Arkivfoto (fotograf okänd).

Krigsskådespelet på den svenska västkusten var inte över i och med sänkningarna av Amasis och Antares. Den 10 april, det vill säga samma dag som Antares torpederades, sänkte en annan brittisk ubåt, Triton, under befäl av en B.S. Watkins två tyska trupptransportfartyg ur 2 Seetransportstaffel utanför Marstrand: ångfartygen Wigbert och Friedenau. I tillägg sänktes också V1507, ett ombyggt valfångstfartyg som ingick i 15 Vorpostflottille. Med fartygen i djupet följde inte mindre än 900 soldater och besättningsmän. Några dagar senare, den 14 april, sänkte Sunfish ytterligare ett tyskt fartyg väster om Marstrand, det före detta fraktångfartyget Oldenburg som vid tidpunkten tjänstgjorde som hjälpfartyg för ubåtar under beteckningen Schiff 35.

Storpolitisk lokalhistoria

För Lysekilsbornas del blev torpederingarna av Amasis och Antares en brutal påminnelse om det uppblossande storkriget som med full kraft drabbade våra nordiska grannländer. Man ska minnas att det vid denna tidpunkt fortfarande var oklart om också Sverige skulle dras in i kriget. Att de dramatiska händelserna för en lång tid skulle komma att sätta sin prägel på den lilla kustkommunen är därför kanske inte så förvånande. De skeppsbrutna från Amasis sattes i land i Lysekil på kvällen den 9 april inför ett stort antal församlade stadsbor. Ett dygn senare var det de överlevande från Antares tur. Besättningen från Amasis inkvarterades på ett av stadens pensionat medan de överlevande från Antares blev inhysta i det gamla skolköket på Stora Kyrkogatan, nuvarande Försvarsgården. För Lysekils dåvarande borgmästare Frans Orbell, som plötsligt hamnat i den storpolitiska hetluften, innebar det inträffade en svår diplomatisk balansakt. Man får förmoda att han drog en lättnandets suck när de internerade efter en tid sändes tillbaka hem till Tyskland.

försvarsgården.jpg

Försvarsgården på Stora Kyrkogatan i Lysekil kommer inom kort att rivas för att lämna plats åt nya bostadsrättslägenheter. Minnesristningen finns i berget som skymtar strax bakom huset. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

Historien om Amasis och Antares fick förnyad aktualitet i början av 1960-talet då vraken efter de båda fartygen med några få års mellanrum återfanns av sportdykare med anknytning till Lysekil. Upptäckterna resulterade i en mängd tidningsskriverier och nyhetsinslag, och båda vraken blev snabbt populära dykmål för sportdykare från hela landet. I senare tid har journalisten och Lysekilsbon Terje Fredh gjort en viktig insats med att samla material och uppteckna berättelser från händelserna i april 1940. Trots detta är det fortfarande relativt okänt bland allmänheten att civilflaggade tyska fartyg – fullastade med soldater och krigsmateriel och i strid med gällande krigslagar – utnyttjade svenskt farvatten i samband med invasionen av Norge. Att regelrätta krigshandlingar ägde rum mellan de stridande parterna långt inne på svenskt territorialvatten, med hundratals dödsoffer som följd, verkar också vara ett okänt faktum för många.

Minnesristningen vid Försvarsgården har därigenom en viktig funktion att fylla. Den kan hjälpa oss att minnas den gången för snart 80 år sedan, då kriget bokstavligen stod för dörren och vi från åskådarplats kunde bevittna hur två av våra grannländer ockuperades av främmande makt. Om man bortser från vraken på havsbottnen, som ju endast är tillgängliga för ett litet fåtal avancerade sportdykare, så utgör den ett av få påtagliga spår i landskapet efter detta dramatiska skeende i vår samtidshistoria. Den tjänar också som en illustration av den svenska samlingsregeringens svåra överväganden under krigsåren, och inte minst den moraliskt många gånger tveksamma och i efterhand hårt kritiserade eftergiftspolitiken mot Tyskland. När nu nybyggnation av bostadsrättslägenheter planeras på den aktuella fastigheten (http://www.lysekilsposten.se/artikel/bygger-16-nya-bostadsratter-vid-stora-kyrkogatan/) är det därför viktigt att detta historiska minnesmärke bevaras åt eftervärlden.

Lästips: Fredh, T. Det hände i väst. Händelser från Bohuskusten under beredskapsåren 1939–1945. Utgiven på eget förlag. Lysekil.

 

Välkommen ombord ett 1100-talsskepp!

Som vi tidigare har berättat om genomförde vi i höstas en provundersökning av det tidigmedeltida Korshamnsvraket vid Morups tånge, norr om Falkenberg. För närvarande arbetar vi med att sammanställa dokumentationen och analysresultaten från undersökningen i en skriftlig rapport till länsstyrelsen i Halland, vår uppdragsgivare. Rapporten kommer förstås också att finnas för nedladdning på Bohusläns museums hemsida. I väntan på att rapporten ska bli färdig vill vi här dela med oss av tre stycken 3D-modeller som visar vrakplatsen under olika skeden av undersökningen. Fotograferingen, liksom den efterföljande digitala bearbetningen, har utförts av marinarkeologen Anders Gutehall. Genom att klicka på bilderna nedan har du möjlighet att själv vrida och vända på modellerna. Du kan också zooma in i dem om det är något du skulle vilja titta närmare på. Så, välkommen att kliva ombord!

Den första modellen visar vrakplatsen innan undersökningen påbörjades. Som framgår var det inte särskilt mycket av skeppskonstruktionen som stack upp. Det enda som syns är ett antal tvärbalksändar samt några mindre, löst liggande träfragment.

 

Den andra modellen visar vårt provschakt efter första dagens grävning. Två tvärbalkar, så kallade bitebalkar, är delvis frilagda. Man ser också  två spantändar, lite av den överlappande klinkbordläggningen och en del av den balkvägare som balkarna har vilat på.

 

I den tredje och sista modellen, som visar det färdiggrävda schaktet, har mer av skrovsidan – inklusive två spant – frilagts. Man ser också tydligt att bitebalkarna har spår eller urtag för bottentiljor (en form av durk- eller däcksplankor) på ovansidan. I botten av schaktet kan man notera början på ett så kallat biteknä som sitter fastnaglat till den ena balken. Även den andra balken har haft ett sådant knä även om det inte syns på modellen. Knäna har fungerat som sammanhållande element mellan balk och skrovsida. I schaktbottnen syns en delvis frilagd balkvägare. Modellen visar också vår dränkbara pump och de plåtskivor som vi använde oss av för att förhindra att schaktet sandade igen. Trots den improviserade spontningen lyckades vi inte gräva oss hela vägen ned till kölen, vilket förstås var något av en besvikelse. En liten tröst i sammanhanget är att vraket ligger kvar på platsen, tillgängligt för framtida undersökningar!

 

Slutstation för Pollux, Bellona, Kristiania och Lovisa

Bohusläns museum plockar upp spåret efter en ramponerad flotta. Tillsammans med Strömstads historieförening har vi nu vittring på ytterligare sänkta fartyg i vattnen utanför Strömstad. Karolinerarméns genomklappning vid Fredrikstens fästning vintern 1718 har lämnat flera lösa trådar för oss att följa. Redan i fjol gjorde vi ett försök att bringa reda i alla uppgifter om sänkta transportfartyg vid Strömstad. Trots en begränsad insats så lyckades vi få ett resultat över förväntan (Kungens alla skepp). I år följer vi spåren något söderut, till de smala farlederna djupt inomskärs vid Daftö och Tjärnö.

Arbetet tar avstamp i historieskrivningen, som säger att den svenska krigsmakten lät sänka fjorton av sina egna transportskepp och ett antal mindre örlogsfartyg vid Strömstad sommaren 1719. Fartygen var lastade med arméns artilleri och annan utrustning som skulle föras tillbaka efter det norska fälttågets avslut vintern 1718. Kungens död vid Fredrikstens fästning i Østfold var början till slutet för det karolinska enväldet. Mycket av detta är förstås historisk skåpmat men få har vetskap om krigets spår i landskapet och vilka möjligheter lämningarna ger oss att skilja myt från sanning.

karta-oversikt

Karta över Strömstad och den småskurna skärgården. Bohusläns museums efterforskningar har framför allt fokuserat på de markerade områdena Furholmen och Tångeflo.

Till dags datum har vi kunnat konstatera två av vraken, som båda ligger vid Furuholmn nära Strömstad. Ett av dem är ett transportfartyg, än idag lastat med arméns artilleri och ammunition, medan det andra sannolikt är en så kallad kanonpråm (Strömstad eller Gå på). Uppgifter om danska bärgningar hösten 1719 verkar alltså till stor del hålla streck. Men förmodligen döljer sig flera vrak där vi minst anar det. Mycket pekar åt Bojarkilen, en smal uppgrundad vik på västra sidan av staden. Ett enligt många uppgifter svåravsökt bottenområden med djupa mjuka sediment. Vi lämnar Bojarkilen tillsvidare och vänder istället nyfikenheten till Daftö och Tångeflo.

Samtida källor, svenska som danska, berättar om en samling örlogsfartyg som skall ha sänkts söder om Strömstad, som en del av händelsekedjan sommaren 1719. Efter ett fruktlöst försök till genombrytning söderut och räddningen, beslutades om sänkning för egen hand. Enligt svenska dokument skall då följande fartyg ha sänkts vid Tångeflo: galärerna Lovisa, Bellona och Kristiania samt brigantinen Pollux. På en samtida dansk situationsplan (händelsekarta) finns de förment sänkta fartygen återgivna. Eftermälet till dessa sänkningar är en uppgift ur Strömstads magistratsprotokoll år 1724, då ett svenskt bärgarlag skall ha tagit upp en del artilleri. Det finns alltså fog att tro att fartygen ligger kvar än idag.

1719_redden

Utsnitt från en dansk situationsplan från år 1719. Planen visar sänkta svenska fartyg i Bojarkilen (littera A) och vid Furholmen (littera B). Karta Konglige bibl., Köpenhamn.

1719_tangen

Utsnitt från en dansk situationsplan från år 1719. Söder om Strömstad, innanför Daftö, återges sänkta fartyg inom området Tångeflo. Det är inom detta område vi hoppas finna de saknade galärerna. Karta Konglige bibl., Köpenhamn.

I förestående planerar vi för en sonarundersökning under februari, med hjälp av vår samarbetspartner Medins Havs och vattenkonsulter. I nästa steg beger vi oss ut på plats igen, för att se närmre på vad vi har hittat. Dykningarna genomförs av Bohusläns museum, och kommer dokumenteras och kablas vidare för alla att ta del av.

Projektet genomförs med stöd från Källvikenstiftelsen. För 300-årsminnet av 1718 se vidare http://www.1718.no/sv/1718-svensk/om-1718/

För Bohusläns museum

Thomas Bergstrand

På husesyn hos mäster Gollcher

aspis132

Den bästa arkeologin är den då olika källmaterial samspelar och faller på plats som ett 1000-bitarspussel. Då når vi lite djupare och lyckas komma våra döda riktigt nära. Bilderna som spelas upp är ofta förbluffande allmänmänskliga; vardagens stretande blandas med lyckosamma företag likväl som med plötslig nattsvart sorg. Mycket av detta är tidlöst och har en botten som vi alla kan spegla oss i och relatera till. Men sedan finns skillnader mellan då och nu som inte går obemärkt förbi. En av de mer hjärtskärande skillnaderna är hur mycket skörare livet var för bara 200 år sedan. Familjens syskonskara kunde över en vinter decimeras skoningslöst av sjukdomar som idag hör till undantagen. Som nutida betraktare av dessa familjeöden har vi många gånger svårt att förstå varifrån de fick krafterna att gå vidare med sina liv. Och kanske är detta förklaringen till varför vi envisas med arkeologin och historieforskningen; vi slutar aldrig förundras över dem på vars axlar vi står.

Nya tider, nya kvastar

När Göteborgs hamn nu återigen ska ömsa skinn och växa ytterligare några hektar, med sikte på framtidens ännu mer storslagna logistik, är det oundvikligt att det gamla landskapet får maka på sig. Denna gång är det Lilla Aspholmen i älvmynningen som ligger på fel sida av detaljplanegränsen. Ön är den mindre av de båda Aspholmarna, som ligger på en linje mellan Arendal på Hisingen och Nya Älvsborgs fästning i Göta älvs huvudfåra.

oversiktskarta

En översiktsbild över Göta älvs mynningsområde. Det moderna hamnlandskapet möter det gamla. Lilla Aspholmen markerad med en röd ring, och är idag närmast kringbyggd.

Lilla Aspholmen, en sockertopp av hällmark som tidigare stått i historieskrivningens skugga, har visat sig innehålla två skärgårdsverk och en viktig länk i Göteborgs sjöförsvar. Under den gångna hösten har Bohusläns museum haft förmånen att undersöka och nysta i denna historia, och mycket har vi lärt oss. Den första någonsin arkeologiska undersökningen av ett skärgårdsverk har breddat forskningsfältet om Bohusläns eget Klondyke; det stora sillfisket under perioden 1752-1808, vars regionala och nationella betydelse inte kan överskattas. Men undersökningen av dessa lämningar och arkivalier har dessutom rullat upp en personhistoria som är lika intrikat som den är fascinerande. Och allt började med en tunnbindare från Danzig.

Johan Gottfried och Olof

I Danzig (dagens Gdańsk), en hektiskt storstad vid Östersjöns kust i det dåvarande polsk-litauiska samväldet full av polska tyskar, polacker, judar, letter, flamländare, holländare, skottar, lutheraner, kalvinister, katoliker och en mängd andra grupper, föddes år 1722 Johan Gottfried Gollcher. I början av 1750-talet utvandrade Johan Gottfried, som var utbildad till tunnbindare i sin hemstad, till lilla Göteborg på den svenska västkusten. Inom ett par år är han gift med Gertrud Olsson och har etablerat sig som en framgångsrik hantverkare – han får, efter att i brist på arbetsbevis från Polen-Litauen genomgått mästerprov, medlemskap i tunnbindarskrået år 1761, och vinner 1763 burskap i staden. Familjen växer till sig och består år 1770, trots att han och Gertrud som de flesta andra par under denna tid förlorar flera barn tidigt, av fyra barn – Olof, Anna Catharina, Elisabeth och Anna Maria. Detta år lämnar familjen staden, för att söka sin lycka ute på Stora Aspholmen. Johan Gottfried har nämligen fått jobb som tunnbindarmästare i en av västkustens första stora fabriker: ett skärgårdsverk.

image

Usnitt av ett kopparstick av J.F. Weinberg, 1787, som visar Stora Aspholmen och skärgårdsverket där Johan Gottfried Gollcher, och sedermera även hans son Olof, arbetade som tunnbindare. Bild Göteborgs Stadsmuseum.

Sedan åtminstone 1500-talet och framåt inträffade i genomsnitt en gång varje århundrade en ”sillperiod” i Bohuslän, en period på många år då sillen säsongsvis exploderar i antal. År 1747 började det som kom att bli den största av alla sillperioder, den hittills kraftigaste och längsta av dem alla. Viktigast av allt: För första gången hade man förmåga att utnyttja denna naturresurs på en industriell nivå. Omkring ett tusental ”skärgårdsverk”, fabriker där sillen saltades eller sjöds till tranoljan, byggdes längs den svenska västkusten under från 1752 och framåt. Den stora sillperioden har blivit ökänd för dess effekter på samhällslivet, men ledde också till enorma vinster – under många år var sillen i dess olika former till och med landets näst största exportvara efter järnet, och såldes från Västindiska slavplantage i väst till Sankt Petersburg i öst. Det är här tunnbindarmästaren Johan Gottfried Gollcher kommer in – hans hantverk var starkt efterfrågat. Mängden sill varierade från år till år, men så mycket som 5116 tunnor sill saltades bara på Stora Aspholmen vid Nya Älvsborgs fästning under loppet av några månader år 1771, strax efter att Gollcher tillträtt sin position där.

Johan Gottfried och hans familj fortsätter leva på Stora Aspholmen, i skuggan av fästningen, under resten av sitt liv. Tre barn föds där, varav ett överlever – Daniel. Efter Johan Gottfrieds död 1786 tar sonen Olof snart över både som chefstunnbindare på Stora Aspholmen och mästare i tunnbindarskrået, och 1788 går företaget familjen arbetar för – George Bellenden & Companie, vilket drivs av direktören för Ostindiska Companiet, Martin Törngren – i borgen för Olofs burskap i Göteborgs stad. 1791 gifter Olof sig med en skomakardotter från Göteborg, Anna Dorothea Geppert. År 1794 tar familjen Gollcher, där de flesta av Olofs syskon ännu bor hemma, ett stort steg: De startar eget.

I nöd och lust

1794, då Olof och Anna Dorothea etablerar sitt eget, betydligt mer småskaliga, skärgårdsverk på det närbelägna Lilla Aspholmen, blir ett hårt år. Dottern Christina Maria dör snart efter födseln i januari, och inom ett par veckor i juni månad dör i snabb följd även hennes tvillingsyster Gertrud Elisabeth, tvååringen Johan Gottfried, och även systern Anna Catharinas make Anders Bruzelius, slottsvaktmästaren på Nya Älvsborgs fästning. Alla i ett utbrott av koppor. När brandförsäkringsverkets tjänstemän inspekterar Lilla Aspholmen och dess nybyggda byggnader i december 1794 är det ett barnlöst par de möter. Men Olof och Anna Dorothea blir kvar, och under de kommande åren bygger de på nytt upp sin familj – barnen Christina Dorothea (1794), Johan Gustaf (1798), Maria Charlotta (1801), Olof Fredrik (1803) och Carl Daniel (1806) blir alla till på Lilla Aspholmen. Med dem bor även Olofs ogifte broder Daniel och deras ogifta moster Magdalena Olsson, samt en skiftande samling av tjänstefolk och säsongsbundna salteriarbetare. Få av dessa går att identifiera, men ett par går att sätta namn på – som drängen Erick Freberg, pigan Anna Eriksdotter, och tunnbindarlärlingen Johannes Bruhman. Av dessa kom varken Anna eller Magdalena att lämna Lilla Aspholmen, båda avlider där 1797 respektive 1800, 32 och 65 år gamla. Pigan Anna dör i lunginflammation, medan det är en feber som tar moster Magdalena.

20161103_131918

Älvsborgs slottsförsamlings kyrkogård på Stora Aspholmen, där flera av släkten Gollcher blev jordade, unga som gamla. Idag en ödekyrkogård med få besökare. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

Familjen Gollchers riskabla investering i sillsaltning och tunnbindning var mer eller mindre dömd att misslyckas. Bara några år efter sekelskiftet börjar de årliga sillpopulationerna att vackla allt kraftigare, ibland utebliver de helt. 1807, bara några år före att sillen försvinner totalt, flyttar Olof och Anna Dorothea med sin familj till Färjestaden på Hisingen, där Olof under ett par år skrivs som färjeman. Kanske behåller familjen ännu ett tag anläggningen ute på Lilla Aspholmen – det är möjligt att Daniel bor kvar ett par år, för att senare flytta in på Nya Älvsborgs fästning (där systern Anna Catharina levt under hela deras tid på skärgårdsverket, och familjen gått i nattvard, deltagit i dop, etc.), bli slottsvaktmästare, och 1812 gifta sig med en soldatänka. Han avlider i tuberkulos 1820. Vad gäller Olof, Anna Dorothea och deras barn så flyttar de till ett allt mer tätbefolkat Majorna omkring 1812, där flera av barnen dör i ung vuxen ålder. De kvarvarande klarar sig dock väl, och tunnbindaren Olof Gollcher avlider 1829 i lunginflammation 66 år gammal, bara tre dagar före sitt andra barnbarns födelse (Olof Fredrik). Hustrun Anna Dorothea dör två årtionden senare, 1850, 84 år gammal.

Arkeologins Aspholmen

20161102_142651

Undersökning av boningshuset tillhörande Gollchers skärgårdsverk på Lilla Aspholmen. I fonden syns Stora Aspholmen. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

Lilla Aspholmen var den plats där Olof och hans stora familj slet för att förverkliga sina drömmar kring sekelskiftet 1800. Med stöd av bevarade försäkringsbrev har vi en bild av skärgårdsverkets olika byggnader. Berättelsen får kött och blod genom den arkeologiska undersökningen av familjen Gollchers boningshus. När vi gläntar på köksdörren möter vi Olof, Anna Dorothea, Daniel, Anna och alla de andra, men även rikets begynnande industrialisering. Genom en symbiotisk process med skriftliga handlingar och arkeologi växer ett för tiden respektabelt boningshus fram med sex rum. Ett hus som på alla sätt kan mäta sig med en bättre prästgård eller officersboställe i västra Sverige. Fastän huset, liksom merparten av produktionsbyggnaderna, demonterades och flyttades när verksamheten inte längre bar sig, är lämningen förvånansvärt tredimensionell. Från källargrunden och vidare upp i köket, med dess massiva köksspis/bakugn. Därtill spåren efter två tidsenliga kakelugnar, en kammarspis och putsade väggar, allt ger ett burget intryck. I skuggorna av ett familjeliv finner vi även de personliga spåren; en vacker dräktknapp, en benkam och givetvis sillben, grunden till allt välstånd för både kung och dräng. Vår nyfikenhet är stor på Gollchers hushåll, och mer kommer i takt med det pågående rapportarbetet.

sodra-verket_1794_b02052

Olofs och Anna Gollchers livsverk avbildat i bevarade försäkringshandlingar, daterade tll år 1794. Den arkeologiska undersökningen koncentrerades till Nr 1 Manbyggning, dvs boningshuset där herrskap och tjänstefolk bodde.

Ovan en 3D-dokumentation av Gollchers boningshus. Huset var 14 meter långt och drygt 7 meter brett. Dokumentationen visar den färdigutgrävda husgrunden, som var anlagd direkt på berget. Använd datormusen för att snurra och zooma i bilden. Dokumentation Anders Gutehall och Bohusläns museum.

img_1864

En dräktknapp som påträffades under golvet i en av boningshusets sovkammare. Foto Eirik Johansson, Bohusläns museum.

img_216

En kam som tillhört det det stora hushållet Gollcher. Foto Eirik Johansson, Bohusläns museum.

Att Nya Älvsborgs fästning, med Stora och Lilla Aspholmen, var en betydelsefull länk i sjöförsvaret av Göteborg stod klart redan under 1600-talet. Än tydligare blev det sommaren 1719 när en dansk marinstyrka nära nog forcerade Nya Älvsborgs fästning. Nästa stora krig i Europa var napoleonkrigen ett knappt sekel senare, vilket bidrog till en militär anspänning även för Göteborgs del. Under år 1811 fanns det en förhöjd beredskap mot ett engelskt anfall från sjösidan, varför det vid Aspholmarna förlades tre divisioner med kanonbåtar. Besättningarna anges ha blivit inkvarterade i “salteribodar”, byggnader från skärgårdsversamhetens tynande tillvaro. Spåren i landskapet talar bokstavligen för sig självt; minnesristningen undgår få besökare.

figur-10

En hälsning från 1811, då Aspholmarna återigen militariserades. Foto Mattias Öbrink, Bohusläns museum.

Något blygare är fortifikationen på holmens högsta punkt. En plattform byggd av sten men inte så mycket mer. Det ligger något ofullständigt över den. Många dagsverken med sten och fyllnad till holmen högsta punkt, men förbluffande tom på fynd. Lite eroderat tegel, någon kritpipa men därutöver inget. Med största sannolikhet är detta en batteriställning från första hälften av 1800-talet, men vi ska villigt erkänna att tolkningen består av en stor portion uteslutningsmetod. Kanske bilden klarnar i takt med att våra perspektiv vidgar sig. Vi ber om att få återkomma i berättelsen om Lilla Aspholmen.

20161103_094705

På Lilla Aspholmens högsta punkt ligger denna batteriställning, sannolikt byggt i början av 1800-talet. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

För Bohusläns museum

Thomas Bergstrand & Anton Larsson

Korshamnsvraket daterat!

20160401_122352

Fyren på Morups tånge uppfördes mellan åren 1841 och 1843. Foto. Staffan von Arbin.

Vi har tidigare berättat om vår undersökning av det så kallade Korshamnsvraket vid Morups tånge, norr om Falkenberg. Fältarbetet avslutades för en dryg månad sedan, men redan nu är den dendrokronologiska analysen klar!

Analysen, som har utförts av Aoife Daly och Johanne Nielsen, Dendro.dk, ger vid handen att fartyget är byggt ”efter år 1168”. Resultatet bekräftar den tidigare preliminära dateringen av vraket, vilken utgick från fartygets byggnadssätt i kombination med en 14C-analys. Den sammanvägda bedömningen är att fartyget bör ha byggts före år 1200. Korshamnsvraket sällar sig därmed till den lilla exklusiva skaran av tidigmedeltida fartygsfynd i landet!

Dateringen innebär att vraket är ungefär jämgammalt med (eller kanske till och med något äldre än) de välkända vraken Galtabäck 1 och 2, vars fyndplats ligger bara en dryg mil längre norrut på samma kuststräcka. Förmodligen har Korshamn, i likhet med den så kallade Galtabäckslagunen, varit en viktig natthamn under medeltiden.

Fortsättning följer!

20161011_153030.jpg

Tågvirkesrest, sannolikt av lindbast, från det tidigmedeltida Korshamnsvraket. Foto: Staffan von Arbin.

 

 

På vrakäventyr i Halland

Korshamn, som ligger vid Morups tånge strax norr om Falkenberg, är en av landets mest välkända fågellokaler. Förra veckan fick dock ornitologerna maka på sig en smula till förmån för Bohusläns museums marinarkeologer. Skälet till vårt besök var inte som man skulle kunna tro de många vitkindade gässen som tillfälligt slagit sig ned i viken, utan ett nyupptäckt skeppsvrak som länsstyrelsen gett oss i uppdrag att undersöka. Vraket rapporterades in till länsstyrelsen så sent som i mars, och vid en besiktning i början av april tog vi prover för en så kallad dendrokronologisk analys (årsringsdatering). Oturligt nog var inget av proverna möjligt att datera. I stället fick vi tillfälligt nöja oss med en datering med kol 14-metoden som ger ett betydligt vidare tidsspann än vad som hade varit önskvärt. Analysen indikerade i alla fall att vraket kunde vara rejält gammalt – kanske rent av från tidig medeltid!

20161011_125237-1_red

Marinarkeologerna Anders Gutehall och Matthew Gainsford i arbete. Foto: Staffan von Arbin.

Syftet med undersökningen i förra veckan var att få en bättre uppfattning om vrakets storlek, bevarandegrad och konstruktion, samt att samla in prover för en mer preciserad datering. Vår undersökning visar att drygt 12 meter av skeppsskrovet är bevarat nere i sanden. Vraket tycks bestå av en till stora delar bevarad styrbordssida samt en mindre del av en babordssida. Av allt att döma är kölen bevarad, möjligen också stävarna. Vraket uppvisar flera ålderdomliga konstruktionsdrag, varav profilerade bord, klinknaglar med rundade skaft, förekomst av så kallade bitebalkar och biteknän samt användandet av kluvet virke är några. De skeppstekniska observationer som hittills gjorts stärker den preliminära dateringen från i våras. Samtidigt förekommer också en del ganska udda konstruktionslösningar som inte finns tidigare dokumenterade i fartygsfynd från äldre medeltid, vilket givetvis gör det hela extra spännande. Fynd av tågvirke – troligen av lindbast – visar att bevarandeförhållandena för organiskt material är goda.

Vraket ligger till största delen begravt i sand på en långgrund strand och är i normalfallet täckt av några decimeter vatten. Tack och lov hade vi en extrem tur med vädret under den gångna veckan. En ihållande ostlig vind gjorde att vi kunde utföra vår undersökning så gott som helt torrskodda och inte behövde använda oss av dykutrustning. Grävningen i den fina sanden visade sig dock vara en rejäl utmaning eftersom tillströmmande vatten hela tiden förde med sig ny sand i schaktet. Med hjälp av pumpar och en improviserad ”spontning” bestående av plåtar från en lokal skrotfirma lyckades vi till slut hålla sanden stången så pass att vi kunde slutföra vår uppgift. Nu återstår att sammanställa och bearbeta dokumentationen från undersökningen i en rapport till länsstyrelsen, vilket kan ta några månader. Redan inom några veckor räknar vi dock med att få svar på den kompletterande dendrokronologiska analysen som förhoppningsvis ger mer exakt besked om vrakets ålder.

20161012_111315.jpg

Tvärskeppsschakt med klinkbordläggning, spant och bitebalkar. Foto: Staffan von Arbin.

Omsorgen om de döda

När du lämnas för den sista vilan behöver de närmast sörjande en plats för att hedra och minnas – gravplatsen. Döden är oundviklig och även om den verkar definitiv, är det genom minnet som vi lever vidare. Så ser det ut idag i vårt moderna, sekulära samhälle. Men så var det också för hundratals år sedan, då livets alla aspekter mer genomgripande grundades på religiösa normer och värderingar.

För en arkeolog kan glimtar av bortglömda minnen vakna. Genom de fysiska kvarlevorna kan omsorgen om de nära och kära anas, ett liv som flytt och ett minne som vårdats. Vi kan alla relatera till detta. Som människa vet vi hur livets alla skeden och vändningar medför erfarenheter som kan liknas vid en berg-och-dalbana; glädjeämnen varvas med kamp, sorg och besvikelser. Stanna upp en stund och förvånas över hur ditt liv och dina känslor kan avspeglas i varje människa, var som helst på jorden och i alla tider. Vi är alla lika.

Arkeologer återupptäcker glömda liv som har levts. Det kan vara små ting, som var och hur hushållets sopor sorterats och slängts. Det säger något om mentalitetsförändringar, återanvändning eller ”slit och släng”. Närmast kommer vi våra förmödrar och förfäder genom deras sista viloplatser, deras gravar. Det är en tillrättalagd bild som serveras och rymmer väldigt mycket som är tidsspecifikt. Valet av kista eller hur kroppen placerades skvallrar om en tid avlägsen vår. Det är möjligt att relatera till sådana förändringar även när vi tänker tillbaka på vårt eget liv. Tänk tiden före Internet. Tänk tiden före Järnridåns fall. Addera sedan milstolpe efter milstolpe av förändringar, generation efter generation bakåt i tiden. Nu är vi på arkeologens planhalva.

Under några dagar i juni månad fick vi chansen att glänta in i 1600- och 1700-talens glömda minnen. I samband med att gamla vatten- och avloppsledningar skulle bytas vid några fastigheter i kvarteret Dyrhaven, nära gamla Sagaplan, blev jag utkallad att övervaka schaktningarna. Här vid den idylliska Jörgens gränd, med kulörta trähusfasader och susande björkar, har det legat en kyrkogård. Redan på medeltiden låg kyrkan i Bäve socken på denna plats. Det var före Uddevalla ens fanns till. När staden anlades kring Bäveån i dagens centrum för 500 år sedan fick de byar och gårdar som legat här maka på sig. Men deras kyrkogård stod kvar och användes en liten bit in i 1800-talet. Under hundratals år har alltså Uddevallabor begravts här.

SONY DSC

Några meter ledningsschakt på en gammal kyrkogård. Jörgens gränd i Uddevalla.

Bild 2

Utsnitt ur Grundritning öfver Uddewalla Stad med all thes belägenhet inom Staquetet uti Bohus Lähn från 1750. Notera att det står att kyrkogården var till ”Landsförsamlingen och the fattiga uti Staden”.

När vi sätter grävskopan i gammal kyrkogårdsjord är det ingen överraskning vad som står att finna. Trots att griftefriden är avlyst sedan länge och nya kyrkogårdar har anlagts ligger de döda kvar här. Några meter ledningsschakt genererade ett stort antal benknotor och skallar från män, kvinnor och barn som framlevt sina liv i staden. Några var gamla och skröpliga, andra dog unga, plötsligt och oväntat. Kyrkklockans dova toner följde dem till den sista vilan. Hade de fått ligga ostörda i sina gravar hade det väl varit frid och fröjd, men de levande vill gärna att livet fortgår. Det innebär bland annat att hus byggs och ledningar grävs till dessa hus. Detta har skett gång efter annan. Väldigt lite av de ursprungliga gravarna finns därmed kvar. Istället är det en salig röra av blandade ben vi hittar när vi gräver.

Det är ett medvetet val att omhänderta benen från kyrkogården. Vi kunde lika gärna ha slängt tillbaka dem i gropen för att än en gång blandas med jorden. Benen blir trasigare och trasigare för varje gång. Istället kommer vi att titta närmare på skeletten, se dem som individer, låta benen berätta deras levnads historia. Många händelser, som sjukdomar, skador och förslitningar, lagras i benen. Tändernas status säger mycket om levnadsförhållanden. Utifrån en karta från 1750 framgår tydligt att detta var begravningsplatsen för de fattiga i staden. En ingående analys av skeletten kan på så sätt få de döda att leva igen. Det är deras återupptäckta minnen som jag hoppas kunna berätta om för er. Fortsättning följer.

Niklas Ytterberg, Arkeolog