Är du där, Daftö galär?

300 år efter att ett drastiskt beslut hade tagits av den svenska flottan förtöjde marinarkeologerna från Nordic Maritime Group och Bohusläns museum sin dykbåt alldeles utanför Daftö campings gästhamn i Strömstad. Nu var det dags att gå ner i djupet och återfinna ett sänkt skepp från år 1719. Följ med oss här https://youtu.be/AsMbNiE7eRE

Dafterbukten i oktober 2019. Foto @daniellindskog

Sedan år 2015 har Bohusläns museum varit händelserna 1719 på spåren. Med hjälp av historiskt källmaterial och marinarkeologiska inventeringar fann vi indikationer på ett av de sänkta skeppen från Karl XII:s flotta som vi nu kunde undersöka närmare. Vår resa hit går att följa på tidigare inlägg Slutstation för Pollux, Bellona, Kristiania och Lovisa och Kungens alla skepp. Fyra dagars undersökning gav resultat. Akterpartiet från ett skepp stack upp ur bottensedimenten på 6 meters djup och det gick att följa skeppets längd 13 meter. Ur djupet bärgades konstruktionsdetaljer från skeppet, en pollare från vilken skeppet en gång förtöjts och ett fäste till en nickhake som varit en del av skeppets bestyckning. I de 1-2 meter djupa bottensedimenten dolde sig även mindre föremål från skeppet: tre små markeringsstickor i trä, en mynning till en träpump och en muskötkula av bly. De mindre föremålen kommer att konserveras av Studio Västsvensk Konservering för att sedan förvaras på Bohusläns museum. Från skeppet sågades ett stycke trä som kommer att skickas på dendrokronologisk analys så att vi med stor säkerhet ska kunna placera skeppet i 1719 års händelser.

Undersökningarna filmades av Daniel Lindskog och dokumentationsmaterialet kommer att bearbetas och animeras av Studio Jox. Mer information om Strömstad och händelser under stora nordiska kriget finns på Historiska Strömstad och 1718-kriget, människorna, skottet. Projektet möjliggjordes med stöd av Källvikenstiftelsen och C.J Lindebergs fornminnesfond.

På väg ner. Foto @daniellindskog

Vår praktikant Maja Gustafsson fortsätter att rapportera från förundersökningarna i centrala Uddevalla:

Något högre upp längs Bäveån har ett nytt schakt grävts. Här fanns rester av brädor, antagligen i ek. Bränderna som härjat i staden under historien är mycket påtagliga i arkeologin. I alla schakt vi grävt syns åtminstone ett brandlager. Översta bilden visar bränt trä och spår av bränderna. Bilden nedan visar en tegelsten med handavtryck. 

Schakt vid Bäveån som visar brandlager                                         Tegelsten med handavtryck

Vi har också grävt ett schakt i kvarteret Åberg där den gamla järnaffären en gång stod. Här syns tydliga brandlager från både år 1806 och längre ner från år 1690. Bilden visar en bräda som kan ha varit en del av en plank-brygga som synts under tidigare arkeologiska undersökningar i samma område. 

Del av plankbrygga i kv Åberg

 

 

Nya titthål in i Uddevallas äldsta historia

Under några veckor i september gör vi arkeologiska förundersökningar mitt i centrala Uddevalla kring Bäveån. Vår praktikant Maja Gustafsson är med och rapporterar från grävningen:

Detta är torsdagens resultat från den södra sidan av Hamngatan. Schaktets nedre sida, på bilden, visar en väg från 1700-talet med en ränna som leder ner till ån och den övre delen visar vad som troligtvis är en tidigare väg från 1600-talet. Trasiga kritpipor och keramikskärvor fanns i lagren.cof

 

Marstrands franciskanerkonvent

öppningsbild

Efter mycket funderande och planerande så kom vi slutligen till skott med årets arkeologiska upptäckt. Under en vecka i maj lyckades vi slutligen finna Marstrands kloster, denna byggnad som har varit försvunnen under en Herrens många år. För vår del började resan mot upptäckten med en markradarundersökning 2014 inom den gamla kyrkogården bredvid kyrkan. Resultatet visade en nog så tydlig rektangulär stenbyggnad som ligger parallellt med kyrkan (bild 1).

bild1

Bild 1. Den lilafärgade bildmosaiken är data från en markradarundersökning. Den fungerar lite som en röntgen, och visar större strukturer under marknivån. Inom den röda markeringen kan man se en tydlig rektangulär struktur som visade sig vara grundmuren till en stor stenbyggnad.

Med grävmaskin på plats tog vi oss först an det nordvästra hörnet av byggnaden. Redan efter ett par tag med grävskopan började det komma fram kalkbruk och strax därefter fann vi en mur, endast en knapp halvmeter under gräset. Det visade sig mycket riktigt vara den mur som markradarn visat, fast med större dimensioner än vad vi ens vågat hoppats på (bild 2). Muren är hela 1,6 meter bred och är uppbyggd av stora tuktade stenar, med jämna ytter- och innersidor. Murens fyllning består av mindre sten och kalkbruk, och dess bevarade höjd varierar men är runt 1,7 meter i genomsnitt.

bild2

Bild 2. Byggnadens nordvästra hörn är här framtagen. Eirik står inne i byggnaden och gräver sig ned till grundläggningen. 

Klicka på länken och se schaktet i 360°

Vi kunde snart även konstatera byggnadens sydvästra hörn, vilket därmed bestämde byggnadens bredd. Nästa titthål gjordes nere vid kyrkogårdsmuren mot öst. Och som vi mycket riktigt hade trott så är kyrkogårdsmuren byggd ovanpå klosterbyggnadens östra gavel. Slutligen tog vi upp ett längre schakt längs klosterbyggnadens nordöstra sida (bild 3). Vi ville med detta försöka se om det fanns lämningar efter en östra länga på klosteranläggningen. Dessvärre fanns det inget som kunde styrka ett sådant antagande.

bild4

Bild 3. Byggnadens nordöstra långsida. Bilden är tagen från kyrkogårdsmuren och med vy mot väst, in mot gamla kyrkogården. I schaktet ser man murens utsida vars bevarade höjd är ca 1,5 m.

Klicka på länken och se schaktet i 360°

En första summering av vår vecka på Marstrand säger att vi har knäckt en historik nöt. Byggnaden vi funnit finns inte med på några av de historiska stadsplanerna, vilket underförstått betyder att byggnaden är medeltida. På den äldsta stadsplanen, från år 1669, anges ytan som kyrkogård och saknar byggnader. Murarna som vi har hittat utgör en massiv stenbyggnad som är 34 meter lång och 12 meter bred, orienterad i öst-västlig riktning (bild 4). Byggnadens grundplan har de facto varit större än den befintliga sockenkyrkan, frånräknat tornet som är efterreformatoriskt. Med en sådan bjässe till hands kan vi skruva en hel del på Marstrands medeltida historieskrivning.

bild 6

Bild 4. En schaktplan som visar de grundmurar (grå) vi har påträffat. Den röda rektangeln är byggnadens förmodade utsträckning. 

Nu står många fler frågor på lut. Bland annat kan man undra om klosteranläggningen har varit kringbyggd. Har vi då även en östra och västra länga? Kan vi förvänta oss omfattande brukningslager och byggnadsdetaljer vid en fortsatt undersökning av den påträffade södra längan? Även om vi har tagit upp en minimal yta hittills så antyder den skrala mängden fynd att områdets användning som kyrkogård har gått hårt åt den medeltida marknivån. En klenod är emellertid en skärva av ett målat fönsterglas, i tillverkningsteknik och med motiv som grovt kan dateras till perioden 1350-1525. Fler insikter gör sig säkert gällande i takt med att vi studerar dokumentationen. Förhoppningsvis är detta starten på en större studie som låter höra av sig framöver.

Denna undersökning har varit ett samarbete mellan Bohusläns museum och Marstrands hembygdsförening, och har möjliggjorts tack vare Torsby pastorat och inte minst Torsten Söderbergs stiftelse. I projektgruppen ingår även Christer Andersson, vars markradarundersökning och kunskap om klosteranläggningar har varit en grundförutsättning. I samband med undersökningen vecka 22 utfördes visningar för samtliga elever på Marstrands grundskola, totalt 84 elever, samt allmänna visningar med cirka 250 besökare. Vi är överväldigade av detta intresse och hoppas snart igen kunna möta upp er nyfikenhet kring Marstrands historia.

För Bohusläns museum

Eirik Johansson och Thomas Bergstrand

Marstrands kloster 1

Upperuds bruk och den eviga kraften

20170403_090951

I Upperud finns arvet efter Dalslands äldsta och största järnbruk. Den ständiga konstanten i denna typ av tidigmodern industri var tillgången till en aldrig sinande energi i form av vattenkraft. Sågar och kvarnar, med rötter i medeltid, avlöstes under 1600- och 1700-talen av de storskaliga stångjärnsbruken, initierade av framför allt en stor europeisk efterfrågan. I den ständiga jakten på vattenenergi och milsvida skogar att göra träkol av, växte bruken upp längs den långa Upperudälvens många forsar. Verksamheten vid Upperuds bruk nådde sin största omfattning under 1840-talet, var efter den hårdnande europeiska konkurrensen började ta sin tull.  Bruket bytte fot flera gånger, för att parera förlust mot lönsamhet i annan typ av produktion. Man drev över tid både manufakturbruk, träsliperi (pappersmassa), tegelbruk och sågverk. Därtill fanns ett rederi vars fartyg trafikerade Vänern och Göta älv med som mest ett dussintal fartyg. 1871 upphörde stångjärnsproduktionen vid Upperud, varefter träsliperiet tar över. Först på 1950-talet upphör även denna verksamhet och med detta avslutas brukets epok som industri.

20170405_102937

Herrgården på Upperuds bruk, uppförd 1794.

DSC_5954

Järnmagasinet i direkt anslutning till hamnen, där inkommande tackjärn och utgående stångjärn förvarades.

En del av förklaringen till de feta åren låg i Upperuds geografiska placering; på tröskeln till Upperudälvens nedersta fors ut i Vänern. Vänern, norra Europas största innanhav och en logistisk dröm då som nu. Bruken och malmgruvorna kring Vänern bildade en kedja med energi, råvaror, halv- och helfabrikat som sammanlänkades av sjöfarten. Slutprodukterna skeppades sedan ned för Göta älv till Göteborg, för vidare avsalu ut i vida världen. Aldrig förr och aldrig senare har Dalsland varit en så stor del av Europa som under järnbruksepoken.

DSC_5884

Den stora grundmuren efter Upperuds sågverk på norra sidan av forsen.

Upperuds bruksmiljö är än idag sällsamt välbevarad, och förtjänar sin utnämning som riksintresse för kulturmiljön. De mest imposanta byggnaderna är herrgården, smedbostäderna och järnmagasinet, alla uppförda under andra hälften av 1700-talet. Men det finns mer. Med anledning av planerat underhållsarbete på den moderna kraftverksdammen, som ägs och drivs av Vattenfall, uppmärksammades under 2016 byggnadslämningar efter brukets avrivna vattensåg på norra sidan av fallet. Vi vet utifrån skriftliga handlingar att bruket uppförde en såg redan vid dess etablering under sent 1600-tal, och att den utrustades som en av landets första finbladiga såg under mitten av 1700-talet. Sågverket överlevde till och med brukets övriga verksamheter, och lades ned först på 1960-talet. Det antikvariskt intressanta i sammanhanget är att grundmurarna till själva sågbyggnaden i stort synes ha varit desamma sedan lång tid tillbaka.

Den långa platskontinuiteten och frågor gällande eventuella lämningar under mark var anledning för en arkeologisk förundersökning, som Bohusläns museum utförde under april i år. Vårt fokus låg framförallt på att avgränsa byggnadslämningen gentemot det planerade underhållsarbetet med dammvallen, och försöka fastställa byggnadsfaser i murverken. Schaktningar, inmätningar och många gigabyte med bilder har givit oss en stor mängd dokumentation med vilken vi bättre ska förstå sågverkets historia och dess roll i bruksmiljön. I väntan på att våra slutsatser är färdiga i rapportform kan vi visa upp en 3D-fotomodell över lämningen. Den är uppbyggd av nästan 900 bilder och tar fram det bästa i VR-tekniken. Ta sedan steget ut i verkligheten och besök Upperud. Det är ett stort stycke sverigehistoria.

För Bohusläns museum

Thomas Bergstrand

En allians ristad i sten

401i-j

Allianssköldarna. Foto: Linnea Nordell

Vi återvänder till Hamnholmarna och de maritima ristningarna. Vi ska titta lite närmare på de senast upptäckta adelssköldarna. De påträffades år 2012 av Bohusläns museums mångårige medarbetare Lars-Erik Hammar och ligger på en bergsknalle vid sidan av den s.k. sköldhällen. Dessa sköldar hör till de yngsta av Hamnholmarnas heraldiska sköldar och har troligen ristats under decennierna kring 1500-talets mitt. De är tydligt påverkade av renässansens stilideal, vilket bland annat syns genom att hjälmen är avbildad ovanför sköldarna, istället för över ena hörnet, som var vanligt under medeltiden. De står tillsammans som ett par och utgör vad som brukar kallas för allianssköldar, som oftast representerade en äktenskapsallians. Allianssköldar avbildades enligt vissa regler, som efterföljdes i olika hög grad. En viktig regel var dock att kvinnans sköld alltid avbildades till höger och mannens alltid till vänster från betraktaren sett. Därför kan vi sluta oss till att kvinnans sköld är den med den diagonala delningen, mannens har en tvärbalk och deras äktenskap bör ha ingåtts som tidigast under den första halvan av 1500-talet.

Det fanns förstås många släkter med sköldar som dessa, men där färgerna eller annan utsmyckning varierat. Många av släkterna kan dock räknas bort, eftersom de dött ut före 1500-talet eller att det saknas en passande äktenskapsallians vid rätt tillfälle. Därför kan vi sluta oss till att kvinnoskölden kan tillhöra släkten Banner (Høeg) och mansskölden släkten Krabbe af Østergaard. Båda släkterna var uradel från Jylland.

Det finns två kända äktenskap mellan släkterna Banner (Høeg) och Krabbe af Østergaard, som skulle kunna vara aktuella. Det ena är mellan Magdalene Eriksdatter Banner (ca 1520-1597) och Iver Krabbe af Østergaard (ca 1510-1561). När de gifte sig är inte känt, men troligen under 1530-talet eller början av 1540-talet. Paret tillhörde den jordägande adeln och Danmarks översta skikt. Magdalene satt som länsman över ett jylländskt län under 12 år efter sin makes död 1561. Hon stod också för uppbyggnaden av sätesgården Krabbesholm på nordvästra Jylland och hon fick 1564 tillåtelse att hämta ektimmer från Bohuslän till sina byggnationer. Magdalene var kusin med Henrik Krummediges fru Anne Rud och hon var bördig från ätter som Rosenkrantz och Thott. Iver Krabbe var slotts- och länsherre och danskt riksråd, något som han hade gemensamt med personer ur de flesta adliga släkter, som vi tror finns representerade på Hamnholmarna.

IMG_1570

Allianssköldarna beskrivs av Linnea Nordell vid dokumentationen år 2014. Foto: Lars Strid, Vitlycke museum.

Det andra aktuella äktenskapet mellan dessa släkter ingicks 1590 mellan Elisabeth Justdatter Høeg (Banner) och Christian Krabbe af Østergaard. Om detta par är inte lika mycket känt. Båda hade gemensamma anfäder med Magdalene och Iver, och var släkt med de flesta av de adelsätter, som är aktuella för adelssköldarna. Paret var också jordägande adel, men enligt uppgift var Christian så skuldtyngd under slutet av sitt liv, att han fick överlämna vissa av godsen till sina kreditorer. Elisabeth, som dog omkring 1593, sades vara drottningens förtrogna och Christian befann sig vid något tillfälle på resa med kungen. Deras äktenskap varade inte länge, på grund av Elisabeths bortgång.

Det som talar för att sköldarna hör till det förstnämnda paret, Magdalene och Iver, är att sköldarnas utseende och form stämmer överens med de stilideal, som slagit igenom vid den tid, då paret gifte sig. De var gifta i omkring 20 år, till skillnad från Elisabeth och Christian, som hade ett kort äktenskap. Paret rörde sig i Danmark-Norges översta politiska skikt och var på olika vis släkt med eller associerade med flera av ätterna som kan vara representerade på Hamnholmarna, bland annat Krummedige, Rosenkrantz och Thott.

Sedan Bohusläns museums projekt startade år 2014, har vår förståelse för Hamnholmarnas adelssköldar ökat, men samtidigt hopar sig ännu fler frågor. Vad var syftet med att rista sköldarna? Vilka personer döljer sig bakom de mer anonyma sköldarna? Varför var de på resa? Kan vi få reda på mer om Magdalene och Iver och om det verkligen är deras allianssköldar? Fortsättning följer…

Linnea Nordell

Danska adelssköldar på bohuslänska hällar

IMG_9000

Sköldhällen dokumenteras av Lars Strid, Vitlycke museum.

För 25 år sedan upptäcktes åtta ristade heraldiska sköldar från senmedeltiden på klipporna vid en av Bohusläns viktigaste naturhamnar: Hamnholmarna utanför Hamburgsund. Hamnholmarna ståtar med många hundra ristningar, fördelat på öarna Hamnholmen och Skutholmen, som omsluter en skyddad naturlig hamnbassäng. De flesta ristningarna utgörs av bomärken, initialer och årtal, ristade under en period från 1500-talets mitt till slutet av 1600-talet. Att det fanns många ristade sköldar med bomärken och initialer var känt sedan tidigare, men de här sköldarna var speciella. Det rörde sig om heraldiska sköldar, som var symboler för gamla adelsätter med rötter i medeltiden. Fyndet var unikt för Bohuslän och det gjordes vissa efterforskningar kring vilka adelssläkter sköldarna kunde tillhöra. Arbetet gick trögt, eftersom sköldarnas färgsättning inte var känd och det var svårt att knyta de olika sköldarna till enskilda släkter.

Alltsedan Bohusläns museum påbörjade ett dokumentationsprojekt kring Hamnholmarnas ristningar för några år sedan har nyfikenheten ökat. Ett nyfynd av ytterligare två sköldar år 2012 gav nyfikenheten en extra knuff och nu har vi kommit en bra bit närmare identifikationen av de äldsta sköldarna. Spåren leder oss till gamla adelssläkter med säten i Danmark, Norge, norra Tyskland och Skåne.

En närmare titt på sköldarna

Adelssköldarna ligger på Skutholmen, lite vid sidan av de andra ristningarna, i skydd av en bergsknalle. Sex sköldar finns ristade på en slät, vågrät häll, den s.k. sköldhällen, och ytterligare fyra finns ristade på bergsknallar runt omkring. Sköldarna kan generellt dateras till andra halvan av 1400-talet och första halvan av 1500-talet, med tyngdpunkt på tiden kring år 1500. Formerna på själva sköldarna, samt hjälmarna och deras placering över sköldarna talar för detta. Vi ska nu titta närmare på sex av sköldarna.

401aEn av de förmodat äldsta adelssköldarna på Hamnholmarna är denna tvådelade sköld, som ligger för sig själv på en liten avsats. Många släkter har fört liknande sköldar, så än så länge är det inte möjligt att knyta den till en särskild släkt. Släkterna Rönnow, Has, Rantzau och Passow kan komma på fråga. De var släkter med rötter i nordtyska Schleswig-Holstein, som var mycket involverade i dansk politik under slutet av 1400-talet.

På sköldhällen finns två sköldar, som eventuellt ristades vid samma tillfälle. Båda sköldarna är prydda med hjälmar med horn och fladdrande hjälmtäcken. Den övre är indelad i flikar eller tänder. Här rör det sig antingen om den skånska släkten Ulfstand, med säte på bl.a. Glimmingehus, eller om den danska släkten Grubbe. Det som talar för ätten Ulfstand är att flikarna brukar avbildas något annorlunda på ätten Grubbes sköld. Den nedre tillhör sannolikt släkten Ravensberg, en själländsk adelsätt, som stod den danska kronan nära. I källorna avbildas släktens sköld både som den ser ut på Hamnholmarna och i spegelvänd form. Hornens utseende tyder också på att det är släkten Ravensbergs sköld.

401c-d

Två sköldar med hjälmar och hjälmtäcken. Ovan Ulfstand eller Grubbe, nedan Ravensberg.

Intill finns en fyrdelad sköld med en hattliknande hjälm och ett hjälmtäcke. Denna sköld kan ha tillhört släkten Thott, en adlig släkt med rötter i Skåne. Personer ur släkten Thott hade stor del i maktspelet mellan Sverige, Norge och Danmark under 1400- och början av 1500-talet.

Nästa sköld är avdelad på mitten med en schackruteindelad balk. För denna sköld kommer två jylländska släkter på fråga. Den ena är Friis af Haraldskær, den andra är Rosenkrantz. Precis som de andra släkterna i denna sammanställning hade dessa släkter stort inflytande på norsk-dansk politik och som satt med i danska och norska riksrådet. Under 1400-talet ägde Henrik Friis af Haraldskær Holma gård vid Gullmarsfjorden, som i början av 1500-talet ärvdes av hans son Engelbret. Om det är släkten Rosenkrantz, som avsågs med skölden på Hamnholmarna, så bör den vara ristad före 1524. Då tog ätten namnet Rosenkrantz och gjorde flera förändringar i vapensköldens utseende.

401g

De danska ätterna Friis av Haraldskaer och Rosenkrantz har möjligen samma ursprung och förde likadana sköldar fram till ca 1524.

Den sista sköldens bild föreställer ett träd med löv. Det rör sig troligen om ett lindträd, och skölden är med stor sannolikhet släkten Krummediges. Släkten hade sina rötter i Holstein i Nordtyskland, men kom att få en dansk-norsk förgrening. Hartvig Krummedige (död omkring 1476) och i synnerhet hans son Henrik Krummedige (ca 1463-1530) fick en stor påverkan på Bohuslän vid den här tiden. Hartvig var länsherre i Norge och byggde upp ett stort jordegendomsinnehav i både Norge och Bohuslän, som han lämnade till sonen Henrik i arv. Henrik fortsatte förvärvet av egendomar i Norge, Bohuslän och Danmark, satt i både det danska och norska riksrådet och var länsherre på bl.a. Bohus fästning 1489-1503. Han var överhuvud för den danska flottan på 1510-talet och bedrev utrikeshandel med egna skepp. Även om vi inte med säkerhet kan säga vilken Krummedige som låtit rista denna sköld, så ligger det nära till hands att tro att det är Henrik eller möjligen Hartvig. Även om Henrik inte bodde i Norge efter 1503, så reste han ofta dit av olika skäl. Den sista resan skedde så sent som 1529, året innan han dog.

401h

Skölden med ett lindträd tillhör förmodligen ätten Krummedige.

Varför ristades sköldarna?

Den skyddade naturhamnen var en av flera hamnar utmed Bohuskusten, som nyttjades av skepp på resa mellan Danmark och Norge eller mellan Östersjöns hansestäder och Norge. Skeppen var alltså inte nödvändigtvis på väg till Bohuslän, utan använde snarare Hamnholmarna som natt- eller skyddshamn på sin resa längs kusten till eller från det som idag är Norge. Adelspersoner i det översta samhällsskiktet var vid denna tid ofta på resa: tillsammans med kungen eller som kungens utsända, som en del av flottan i krig eller konflikt eller för att besöka sina förläningar eller gods. Många ur adeln bedrev också handel, likt Henrik Krummedige. Sköldarna är inte ett resultat av ett möte mellan flera adelspersoner vid ett och samma tillfälle, även om det inte kan uteslutas att några av sköldarna ristats samtidigt. De flesta adelssköldarna har alltså tillkommit under en längre period och är ett resultat av ett antal olika besök på platsen.

Utifrån den kunskap vi har idag är det rimligt att förutsätta att den dansk-norska adeln använde Hamnholmarna som transithamn under sina resor i olika ärenden. Slutet av 1400-talet och början av 1500-talet var en otroligt turbulent period i Norges, Danmarks och Sveriges politiska historia med en union stadd i upplösning, ett flertal uppror och kungar som avsätts och tillsätts. Släktrelationer och allianser av olika slag var mycket viktiga. Kanske är det detta som Hamnholmarnas sköldar speglar?

Nästa inlägg kommer att handla om de två sköldarna, som hittades 2012, och hur de tydligt visar betydelsen av allianser under denna tid.

Text och foton: Linnea Nordell