Omsorgen om de döda

När du lämnas för den sista vilan behöver de närmast sörjande en plats för att hedra och minnas – gravplatsen. Döden är oundviklig och även om den verkar definitiv, är det genom minnet som vi lever vidare. Så ser det ut idag i vårt moderna, sekulära samhälle. Men så var det också för hundratals år sedan, då livets alla aspekter mer genomgripande grundades på religiösa normer och värderingar.

För en arkeolog kan glimtar av bortglömda minnen vakna. Genom de fysiska kvarlevorna kan omsorgen om de nära och kära anas, ett liv som flytt och ett minne som vårdats. Vi kan alla relatera till detta. Som människa vet vi hur livets alla skeden och vändningar medför erfarenheter som kan liknas vid en berg-och-dalbana; glädjeämnen varvas med kamp, sorg och besvikelser. Stanna upp en stund och förvånas över hur ditt liv och dina känslor kan avspeglas i varje människa, var som helst på jorden och i alla tider. Vi är alla lika.

Arkeologer återupptäcker glömda liv som har levts. Det kan vara små ting, som var och hur hushållets sopor sorterats och slängts. Det säger något om mentalitetsförändringar, återanvändning eller ”slit och släng”. Närmast kommer vi våra förmödrar och förfäder genom deras sista viloplatser, deras gravar. Det är en tillrättalagd bild som serveras och rymmer väldigt mycket som är tidsspecifikt. Valet av kista eller hur kroppen placerades skvallrar om en tid avlägsen vår. Det är möjligt att relatera till sådana förändringar även när vi tänker tillbaka på vårt eget liv. Tänk tiden före Internet. Tänk tiden före Järnridåns fall. Addera sedan milstolpe efter milstolpe av förändringar, generation efter generation bakåt i tiden. Nu är vi på arkeologens planhalva.

Under några dagar i juni månad fick vi chansen att glänta in i 1600- och 1700-talens glömda minnen. I samband med att gamla vatten- och avloppsledningar skulle bytas vid några fastigheter i kvarteret Dyrhaven, nära gamla Sagaplan, blev jag utkallad att övervaka schaktningarna. Här vid den idylliska Jörgens gränd, med kulörta trähusfasader och susande björkar, har det legat en kyrkogård. Redan på medeltiden låg kyrkan i Bäve socken på denna plats. Det var före Uddevalla ens fanns till. När staden anlades kring Bäveån i dagens centrum för 500 år sedan fick de byar och gårdar som legat här maka på sig. Men deras kyrkogård stod kvar och användes en liten bit in i 1800-talet. Under hundratals år har alltså Uddevallabor begravts här.

SONY DSC

Några meter ledningsschakt på en gammal kyrkogård. Jörgens gränd i Uddevalla.

Bild 2

Utsnitt ur Grundritning öfver Uddewalla Stad med all thes belägenhet inom Staquetet uti Bohus Lähn från 1750. Notera att det står att kyrkogården var till ”Landsförsamlingen och the fattiga uti Staden”.

När vi sätter grävskopan i gammal kyrkogårdsjord är det ingen överraskning vad som står att finna. Trots att griftefriden är avlyst sedan länge och nya kyrkogårdar har anlagts ligger de döda kvar här. Några meter ledningsschakt genererade ett stort antal benknotor och skallar från män, kvinnor och barn som framlevt sina liv i staden. Några var gamla och skröpliga, andra dog unga, plötsligt och oväntat. Kyrkklockans dova toner följde dem till den sista vilan. Hade de fått ligga ostörda i sina gravar hade det väl varit frid och fröjd, men de levande vill gärna att livet fortgår. Det innebär bland annat att hus byggs och ledningar grävs till dessa hus. Detta har skett gång efter annan. Väldigt lite av de ursprungliga gravarna finns därmed kvar. Istället är det en salig röra av blandade ben vi hittar när vi gräver.

Det är ett medvetet val att omhänderta benen från kyrkogården. Vi kunde lika gärna ha slängt tillbaka dem i gropen för att än en gång blandas med jorden. Benen blir trasigare och trasigare för varje gång. Istället kommer vi att titta närmare på skeletten, se dem som individer, låta benen berätta deras levnads historia. Många händelser, som sjukdomar, skador och förslitningar, lagras i benen. Tändernas status säger mycket om levnadsförhållanden. Utifrån en karta från 1750 framgår tydligt att detta var begravningsplatsen för de fattiga i staden. En ingående analys av skeletten kan på så sätt få de döda att leva igen. Det är deras återupptäckta minnen som jag hoppas kunna berätta om för er. Fortsättning följer.

Niklas Ytterberg, Arkeolog

Backyard babies

SONY DSC

Efter en luftlandsättning med grävmaskin, bokstavligen, snokar vi oss runt mellan hus och bodar. Spelplanen är kvarteret Korvetten 4 i Marstrand, i skuggan av ett alltför gammalt turisthotell som är nere på 9. Efter att ha borrat mig ned i kartor, texter och tidigare arkeologi är det dags att testa alla idéer. Förundersökningen har till uppgift att sondera och avgränsa vad som tänkas kunna finnas i tillgängliga ytor. Finns det väsentliga delar kvar av den gamla staden, och vad kan dessa lämningar tillföra historieskrivningen?

Efter några dagar på plats kan vi summera resultaten. Vi kan konstatera att berggrunden ligger förhållandevis ytligt inom den södra delen av fastigheten. Mycket att det som är avsatt inom dessa ytor tillhör de två senaste seklen, och det är i regel inget att skriva hem om. Men det finns mer; mellan två av byggnaderna hittar vi en rest av Lixhalsgatan. Denna gata glimtar till på 1600-talets stadsplaner men försvinner sedan under 1700-talets omstöpning av stadsmiljön. Gatstumpen vi hittar består av en stenbeläggning av rundad marksten, anlagd mot berget. Ytan är emellertid sargad och stympad av hotell-erans alla vatten- och avloppsrör.

SONY DSC

Lixhalsgatan från 1600-talet.

Slutligen når vi ned till bevarade lämningar som kan dateras till 1600-talet. Stenläggning, syllstenar och golvbrädor halvannan meter under dagens marknivå berättar om tomtmark som gränsar ut mot nämnda Lixhalsgatan. Fynd av bland annat keramik och djurben speglar vardagslivet för snart 400 år sedan. Sannolikheten är dessutom stor att vi har en stor sammanhängande yta med detta byggnadskomplex, som sträcker sig i flera riktningar. Frågan är även vad som döljs under denna byggnadsfas, hur långt tillbaka i tid finns djupare ned?

SONY DSC

Djupt under marken i kv Korvetten finns 1600-talets Marstrand fortfarande kvar.

Undersökningen har givit oss flera viktiga svar, vilket nu gör det möjligt att fokusera på väsentligheterna, och ställa följdfrågor. En av de senare är framför allt vad som döljs under de befintliga hotellbyggnaderna. Merparten av dessa byggnader saknar källargrund och står endast på stenfot, som har skonat vad som är överlagrat djupare ned. Ur ett arkeologiskt perspektiv finns det alltså all anledning att återkomma för kompletterande undersökning om och när ärendet rullar vidare.

Lyssna på min och Niklas pod om denna undersökning

Thomas Bergstrand, arkeolog

Åter till Neverland

Under juni månad gör vi ytterligare lite mer arkeologi i den gamla staden Marstrand. Våra senaste besök har omfattat marinarkeologiska ärenden men nu är det återigen dags att öppna ett titthål i ett av stadens kvarter. I den långa processen med Turisthotellets vara eller icke vara behöver kommunen nu ett bättre underlag för det fortsatta arbetet med detaljplanen. Vad finns under jord och hur ska detta värderas i jämförelse med flera andra särintressen?

IMG_2275

Turisthotellets bakgård som den ter sig sommaren 2016. En fastighet fast i dragkampen mellan dåtid och framtid. Till höger i bild det så kallade 1700-talshuset.

Det bedagade Turisthotellet och tillhörande restaurang Oscars ligger inom kvarteret Korvetten, och är så här långt ett oskrivet blad i den arkeologiska stadsforskningen. Genom att snegla på vad som tidigare har påträffats i omgivande kvarter och gator så kan vi göra oss en bild av vad som kan förväntas. Historiska stadsplaner berättar om en liten stad i stadig förändring; från medeltidens dimmor, genom 1600- och 1700-talens politiska och ekonomiska turbulens, till badortens burgna kristyr. På stadsplanen från år 1669 finns inte kvarteret Korvetten ännu. Rakt genom vår tomt går istället Lixhultsgatan, som sedan länge nu är försvunnen. Kanske finns spåren av gatan kvar några meter ned i den gamla staden?

1669_blogg

Stadsplanen 1669, med vårt undersökningsområde inritat. Tvärs genom tomten går den forna Lixhultsgatan. Något åt söder ligger Svineviken, som sedan länge är utfylld.

100 år senare är bilden en annan. En större byggnad ligger centralt på tomten, och troligen är detta samma byggnad som idag benämns 1700-talshuset. Men i övrigt är det glest mellan husen. Vad är det stadsplanen inte avslöjar? Såren efter ännu en stadsbrand? Eller ett myller av enklare boningar som inte har bevärdigats av kartritaren Cronstedt? Stadsplanen 1876 visar en annan tid, en annan stad där vi nu levande känner igen oss. In på scen stiger badortens tidevarv, med grosshandlarvillor, badhus och promenader. Carlsten fästnings avrustning markerar slutet på en lång era som militär stödjepunkt, och reducerar befästningen vartefter till utflyktsmål. Adjö Marstrand och god dag Marstrand.

1776_publik

Stadsplanen 1776, signerad Cronstedt, en riktig klenod från arkiven. Inom undersökningsområdet finns flera byggnader. 

Tidigare arkeologi i närområdet har resulterat i många viktiga insikter. Inför byggnationen av hotellet Villa Maritime i kvarteret Borgmästaren påträffades lämningar efter två boningshus, en stensatt gårdsplan och sjöbodar, som huvudsakligen daterades till 1600-talet. De äldsta fynden kunde emellertid dras tillbaka till 1500-talet, och glänta på dörren tillbaka till medeltiden. Söder om vårt kvarter har man framför allt träffat på en mängd timmerkistor, som visar att vi befinner oss längs 1600-talets waterfront, hamnmiljö. Den succesiva utfyllnaden av stadens strandlinje har inte bara utökat stadsplanen över tid, utan även begravt och bevarat mycket av den äldre staden och gamla hamnmiljöer. Kanske vårt titthål på Turisthotellets bakgård kommer att uppdaga en medeltida hamn, med bryggor, vrak och självaste Kapten Krok? Vi tror att det finns mycket kunskap att hämta, och hävda. Resultaten kommer jag att servera lagom till midsommarsillen.

Thomas Bergstrand, arkeolog

Glappet mellan då och nu

Som ett post scriptum på min förra blogg om trankokerier på Säby ö  (Peak oil) hittade jag några närmast unika foton från just ett trankokeri vid Skärhamn, Tjörn. En handfull foton visar ”Strandbergs trankokeri” med ångande trankittlar, oljefat, en stor stack med brännved och utskeppningsbryggor. Kittlarna står under bar himmel och betjänas av män med långa slevar. På ett av fotona syns en mindre byggnad, ett förråd får man förmoda.  Till bilderna följer en förhållandevis fyllig notering om återgivna personer: Johan Dahlgren (anställd), med vita skjortärmar ägaren Johan Eriksson, som var uppklädd dagen till ära, köpare av tran var på besök från Göteborg, en av dessa tog fotot. Pojken är Fritz Dahlgren, son till Johan Dahlgren, född 1892, död 1956. Ägaren Johan Eriksson hade övertagit trankokeriet av sin svärfar Olof Andersson (Ole Annersa) och överlät det senare till sin svärson Oskar Strandberg som hade det 1913-1920. Han drev det sedan tillsammans med sönerna Erik och Yngve till 1930 då sönerna övertog det och hade det till 1940 då råvarorna tog slut på grund av kriget. Man kokade tran av långans lever. 

S14UM_UMFA53028_0002_litejpg

Strandbergs trankokeri, omkring sekelskiftet 1900. DigitaltMuseum, umfa53028.

Det som är fängslande med dessa foton är dels dokumentationen av en verksamhet som hade sin höjdpunkt under 1700-talets stora sillfiskeperiod, dels för att fotona är från sekelskiftet 1900. Medan 1900-talets senare del för det flesta av oss fortfarande är i mannaminne, så har sekelskiftet 1900 väldigt nyligen förpassats till den förra generationen; med världskrig, spanska sjukan och lantbrukets enskifte. Den på alla vis analoga världen men på tröskeln till moderniteten. Fritz Dahlgren, pojken på bilden, fanns med oss till och med 1956, året innan Sputnik kom i omloppsbana. Han fick aldrig njuta av folkhemsbygget, bara slitet. Verksamheten på fotona är därför något så udda som både historia och i någon mån vår samtid, eller i glappet mellan då och nu. 1900-talet kan ha denna effekt, liksom ett svart hål som förvränger tiden, eftersom samhällsutvecklingen i åtminstone de nordiska länderna har varit utan historisk motsvarighet. Från ett agrart, glesbefolkat och lågindustrialiserat Sverige till en högteknologisk välfärdsstat under bara ett sekels tid. Men kanske är dåtiden bara ett strömavbrott bort?

Webportalen DigitaltMuseum erbjuder gratis tidsresor med bland annat historiska foton. Inte minst från Bohuslän finns en uppsjö bilder att drunkna i, som våra envetna och duktiga kollegor har registrerat och digitaliserat. Ta för er bara!

Thomas Bergstrand, arkeolog

IMG_2318

Peak oil

En kort text om en marinarkeologisk utredning på Tjörn som tar oss tillbaka till en sällsam period i Bohusläns historia. En elkabel som ska förläggas mellan Hällene och Säby ö slingrar sig fram i ett gammalt industrilandskap från det sena 1700-talet då det stora sillfisket var en realitet. I hundratal byggdes skärgårdsverk där slutprodukterna var saltad sill och tranolja på export till hela Europa.

Sillsalteri och trankokeri, även benämnt skärgårdsverk, är en lämningstyp som i Sverige endast förekommer längs Västkusten, från norra Halland/Göteborgs södra skärgård och upp längs hela Bohusläns skärgård till och med Strömstad. Verksamheten var som störst under den stora sillfiskeperioden som i historieskrivningen har avgränsats till perioden 1752–1808, då förekomsten av sill på kusten var så pass stor att det utvecklades en omfattande livsmedels- och kemisk industri för produktion av saltad sill och silltranolja. Det totala antalet produktionsanläggningar varierade men kan sammantaget räknas i hundratals. Exempelvis fanns det år 1787 i länet 338 salterier och 429 trankokerier (där inräknat de med dubbel funktion). Mörkertalet bedöms dock som stort. Utifrån denna storskalighet är det inte förvånande att saltad sill och tranolja, under de bästa åren, var landets viktigaste exportvaror näst järnet.

Verksamhetens omfattning fick stora ekonomiska verkningar lokalt som regionalt. Inom den angivna tidsperioden anges åren 1772 till 1799 ha varit en särskild glansperiod då avsevärt stora volymer sill fångades. Under dessa år producerades ca 300 000 tunnor med saltsill årligen och därtill en stor volym tranolja (1796: 64 000 fat). En övervägande mängd av den totala produktionen av både tranolja och saltad sill kom från Göteborg, eller snarare de verk som var ålagda att föra sina varor via denna stapelstad. Mycket av saltsillen exporterades utrikes, med fördel till österjöstäderna Danzig, Riga, Köningsberg, Wolgast. Västerut var det främst uppköpare hemmahörande i Hamburg, Bremen och Irland. Tranoljan å andra sidan försåldes med fördel ”till de tyska orterna”. Med detta menas då sannolikt både tyska hamnstäder i Östersjön som på Nordsjökusten (Hamburg och Bremen). De väldiga sillfångsterna fick ett abrupt slut i början av 1800-talet, vilket varefter ledde till att verksamheten i stort till stor del upphörde kring år 1808.

fmis

Säby ö på Tjörns västkust. Flera av R-markeringarna på bilden är lämningar efter 1700-talets trankokerier, bland annat det som är markerat med en gul ring på norra sidan av ön (RAÄ Stenkyrka 754:1). Källa RAÄ/Fornsök.

En av dessa hundratals lämningar är Stenkyrka 754:1, och ligger på Säby ö, västra Tjörn. Detta är endast ett av flera: på en karta daterad till år 1788 finns hela sju trankokerier på ön. Arkivuppgifterna säger oss att vart och ett hade två till tre kittlar och ägdes av bönder från Tjörn. Troligen har verksamheten varit en viktig bisyssla, eller möjligen huvudsyssla, under den mest intensiva sillfiskeperioden.

IMG_2325

En översiktsbild på trankokeriet på norra sidan av Säby ö. Industrilandskapet är sedan länge förbi. Stenfundamenten till kittlarna, med vilka man framställde tranoljan, ligger i den bortre delen av strandplatån.

Men lika hastigt som det byggdes upp, lika synbart plötsligt avvecklades verksamheten när sillen tröt. Som så många liknande lämningar efter skärgårdsverk så är även Stenkyrka 754 beskedligt. Synligt ovan jord finns två kvadratiska stenkonstruktioner á 4×4 meter, vilka har utgjort fundamenten till kittlarna där tranoljan framställdes. När vi ser längs den bergiga strandlinjen ser vi rester av en hamnmiljö som varit vital för verksamheten. All råvara till verket kom med båt, och alla produkter lämnade verket med båt. En tillräcklig brygganläggning var därför helt avgörande. Vid vårt trankokeri är denna brygganläggning sublim. I den västra delen syns en stenkontruktion som sannolikt varit en kajskoning. Själva trädäcket är borta sedan länge, det är en ruin vi ser. Men med arkiv, register och modern teknik kan vi för en stund lirka oss tillbaka 250 år då kusten var ett eldorado för de som såg profiten i oljan.

För Bohusläns museum, Thomas Bergstrand

Provundersökning på Mollön, Orust kommun

Under vecka 21 utför arkeologer från Bohusläns museum i samverkan med Föreningen Mollösunds museisektion en provundersökning av en byggnadslämning på Mollön. Syftet med undersökningen är att försöka datera och funktionsbestämma lämningen som varken är känd i den lokala traditionen eller finns utmärkt på några historiska kartor. I anslutning till undersökningen kommer visningar att arrangeras för allmänheten söndagen den 29 maj. För den som inte har egen båt sker överfart från Larssons fisk i Mollösund kl. 10.00, 12.00 samt vid intresse även kl. 14.00. Anmälan görs till gunnar@makeriet.se eller Ann-Sofie Bernhardsson (0705-72 14 69) senast 27 maj.

20140830_132642

Den ”mystiska” byggnadslämningen på Mollön. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

I hemmavatten

byfjorden

Under vintern har vi tampats med en marin utredning av Bållevik, ett vattenområde längs södra Byfjorden som är planerad för småbåtsmarina. Uddevalla stad och kommun breder ut och den fysiska samhällsplaneringen försöker gå i takt med de boendebehov som finns både inom staden och ute i kommunen i stort. Sedan början av 2000-talet har området Sundskogen (numera Sundsstrand) gått från en idé på ritbordet till hem för åtskilliga familjer. Landskapets förändring lunkar på och sedan Uddevallabron stod klar vid millennieskiftet har Byfjorden knutits närmare staden.

översikt

Utredningsområdet Bållevik markerat med röd linje. I sluttningarna upp mot bergsplatåerna finns en stor mängd boplatslämningar och gravmiljöer. Motorvägen skär rakt igenom den uråldriga byn Stora Sund.

Området vid Sundskogen var under lång tid en mager utmarksmiljö, där knappt ens 1800-talstorparna kunde finna en utkomst, medan vi idag ser flotta etagehus på första parkett över skärgårdslandskapet. Vilken förvandling och teknisk bedrift är inte detta! Men innan samhällsbygget tuffar vidare till nästa planområde finns det anledning att kasta en blick i backspegeln. Hällmarker till trots så finns det mer under de magra tuvorna än vad man kan ana. Om området kring Sundskogen och södra brofäste vet vi synnerligen mycket, inte minst tack vare all arkeologi som utfördes inför brobygget, och själva husbyggnationerna. Områdets kända kulturhistoriska botten ligger cirka 6 000 år före våra dagar. Flera boplatser från äldre stenålder (mellanmesolitikum) speglar ett skärgårdslandskap då havsnivån var cirka 50 meter över dagens. Vid södra brofästet ligger idag herrgården Sund, en plats som är som toppen på ett historiskt isberg. Sund som tidigare var Lilla Sund om ½ frälsehemman, i skuggan av Stora Sund som vid storskiftet 1787 omfattade fyra gårdar. Platsen omnämns skriftligt redan under sent 1300-tal, då som Sunds by. Hela bytomten undersöktes inför brobyggnationen. En mängd huslämningar lagrade på varandra visar på en platskontinuitet tillbaka till yngre stenålder. Och i närmiljön ned mot Sunningesund finnar man även gravmiljöer och kokgropssystem från brons–järnålder. Den arkeologiska kunskapen är travad i högar, och bara väntar på att berätta Byfjordens historia.

I Bållevik finns inga fartygsvrak, det vet vi nu. Men det finns de små spåren efter en tidlös seglation; bryggfundament och båtlänningar för små öppna båtar. Moringar finns i bergssidorna och längre ut på skären. Lokala tilläggsplatsen, lastageplatsen där man över lång tid har lastat och lossat vad jorden och skogen har producerat. Väster om Bållevik har vi Sunds Hall. Platsen är angiven som lastageplats redan på lagaskifteskartan från 1830-tal. Sannolikt är bruket äldre än så.

bållevik

En av flera båtlänningar eller bryggfundament vid Bållevik. 

Även om Bållevik visade sig vara lite svårflörtat vad gäller arkeologiska lämningar så kan vi ändå se den historiska länken mellan Stora Sund­/Sunds Hall och Byfjorden/Uddevalla stad. Byfjorden var fram till järnvägens tillkomst stadens viktigaste omland, ett eget innanhav med transportstrukturer och funktioner som ligger gömda i historiens dimmor. Lantbruken på Stora Sund har i alla tider varit beroende av staden innerst i fjorden, likväl som att stadens utveckling till delar var en produkt av vad omgivande åkrar, sågverk, båtvarv och annat kunde och ville tillhandahålla. Man bör vara varse att staden utvecklades som en raket under 1700-talet. Från att runt 1750 vara landets 20:e stad till att bli den 8:e vid sekelskiftet 1800 vittnar om spända muskler och entreprenörsanda. De senaste årens nyvunna arkeologisk kunskap om stadens tillkomst och utveckling har idag omkastat flera gamla sanningar, och gör det angeläget att skriva om delar av Uddevalla stadshistoria. En del av denna blue print omfattar även Byfjorden.

Thomas Bergstrand, Bohusläns museum

Mer att läsa om arkeologi vid Byfjorden

Strandhugg i Sunningebergen

Sunningebergen och Sundskogen

Sunds Hall

Forshälla 187-mellanmesolitikum i Sundskogen