Författararkiv: thomasbergstrand

Glappet mellan då och nu

Som ett post scriptum på min förra blogg om trankokerier på Säby ö  (Peak oil) hittade jag några närmast unika foton från just ett trankokeri vid Skärhamn, Tjörn. En handfull foton visar ”Strandbergs trankokeri” med ångande trankittlar, oljefat, en stor stack med brännved och utskeppningsbryggor. Kittlarna står under bar himmel och betjänas av män med långa slevar. På ett av fotona syns en mindre byggnad, ett förråd får man förmoda.  Till bilderna följer en förhållandevis fyllig notering om återgivna personer: Johan Dahlgren (anställd), med vita skjortärmar ägaren Johan Eriksson, som var uppklädd dagen till ära, köpare av tran var på besök från Göteborg, en av dessa tog fotot. Pojken är Fritz Dahlgren, son till Johan Dahlgren, född 1892, död 1956. Ägaren Johan Eriksson hade övertagit trankokeriet av sin svärfar Olof Andersson (Ole Annersa) och överlät det senare till sin svärson Oskar Strandberg som hade det 1913-1920. Han drev det sedan tillsammans med sönerna Erik och Yngve till 1930 då sönerna övertog det och hade det till 1940 då råvarorna tog slut på grund av kriget. Man kokade tran av långans lever. 

S14UM_UMFA53028_0002_litejpg

Strandbergs trankokeri, omkring sekelskiftet 1900. DigitaltMuseum, umfa53028.

Det som är fängslande med dessa foton är dels dokumentationen av en verksamhet som hade sin höjdpunkt under 1700-talets stora sillfiskeperiod, dels för att fotona är från sekelskiftet 1900. Medan 1900-talets senare del för det flesta av oss fortfarande är i mannaminne, så har sekelskiftet 1900 väldigt nyligen förpassats till den förra generationen; med världskrig, spanska sjukan och lantbrukets enskifte. Den på alla vis analoga världen men på tröskeln till moderniteten. Fritz Dahlgren, pojken på bilden, fanns med oss till och med 1956, året innan Sputnik kom i omloppsbana. Han fick aldrig njuta av folkhemsbygget, bara slitet. Verksamheten på fotona är därför något så udda som både historia och i någon mån vår samtid, eller i glappet mellan då och nu. 1900-talet kan ha denna effekt, liksom ett svart hål som förvränger tiden, eftersom samhällsutvecklingen i åtminstone de nordiska länderna har varit utan historisk motsvarighet. Från ett agrart, glesbefolkat och lågindustrialiserat Sverige till en högteknologisk välfärdsstat under bara ett sekels tid. Men kanske är dåtiden bara ett strömavbrott bort?

Webportalen DigitaltMuseum erbjuder gratis tidsresor med bland annat historiska foton. Inte minst från Bohuslän finns en uppsjö bilder att drunkna i, som våra envetna och duktiga kollegor har registrerat och digitaliserat. Ta för er bara!

Thomas Bergstrand, arkeolog

Annonser

Peak oil

En kort text om en marinarkeologisk utredning på Tjörn som tar oss tillbaka till en sällsam period i Bohusläns historia. En elkabel som ska förläggas mellan Hällene och Säby ö slingrar sig fram i ett gammalt industrilandskap från det sena 1700-talet då det stora sillfisket var en realitet. I hundratal byggdes skärgårdsverk där slutprodukterna var saltad sill och tranolja på export till hela Europa.

Sillsalteri och trankokeri, även benämnt skärgårdsverk, är en lämningstyp som i Sverige endast förekommer längs Västkusten, från norra Halland/Göteborgs södra skärgård och upp längs hela Bohusläns skärgård till och med Strömstad. Verksamheten var som störst under den stora sillfiskeperioden som i historieskrivningen har avgränsats till perioden 1752–1808, då förekomsten av sill på kusten var så pass stor att det utvecklades en omfattande livsmedels- och kemisk industri för produktion av saltad sill och silltranolja. Det totala antalet produktionsanläggningar varierade men kan sammantaget räknas i hundratals. Exempelvis fanns det år 1787 i länet 338 salterier och 429 trankokerier (där inräknat de med dubbel funktion). Mörkertalet bedöms dock som stort. Utifrån denna storskalighet är det inte förvånande att saltad sill och tranolja, under de bästa åren, var landets viktigaste exportvaror näst järnet.

Verksamhetens omfattning fick stora ekonomiska verkningar lokalt som regionalt. Inom den angivna tidsperioden anges åren 1772 till 1799 ha varit en särskild glansperiod då avsevärt stora volymer sill fångades. Under dessa år producerades ca 300 000 tunnor med saltsill årligen och därtill en stor volym tranolja (1796: 64 000 fat). En övervägande mängd av den totala produktionen av både tranolja och saltad sill kom från Göteborg, eller snarare de verk som var ålagda att föra sina varor via denna stapelstad. Mycket av saltsillen exporterades utrikes, med fördel till österjöstäderna Danzig, Riga, Köningsberg, Wolgast. Västerut var det främst uppköpare hemmahörande i Hamburg, Bremen och Irland. Tranoljan å andra sidan försåldes med fördel ”till de tyska orterna”. Med detta menas då sannolikt både tyska hamnstäder i Östersjön som på Nordsjökusten (Hamburg och Bremen). De väldiga sillfångsterna fick ett abrupt slut i början av 1800-talet, vilket varefter ledde till att verksamheten i stort till stor del upphörde kring år 1808.

fmis

Säby ö på Tjörns västkust. Flera av R-markeringarna på bilden är lämningar efter 1700-talets trankokerier, bland annat det som är markerat med en gul ring på norra sidan av ön (RAÄ Stenkyrka 754:1). Källa RAÄ/Fornsök.

En av dessa hundratals lämningar är Stenkyrka 754:1, och ligger på Säby ö, västra Tjörn. Detta är endast ett av flera: på en karta daterad till år 1788 finns hela sju trankokerier på ön. Arkivuppgifterna säger oss att vart och ett hade två till tre kittlar och ägdes av bönder från Tjörn. Troligen har verksamheten varit en viktig bisyssla, eller möjligen huvudsyssla, under den mest intensiva sillfiskeperioden.

IMG_2325

En översiktsbild på trankokeriet på norra sidan av Säby ö. Industrilandskapet är sedan länge förbi. Stenfundamenten till kittlarna, med vilka man framställde tranoljan, ligger i den bortre delen av strandplatån.

Men lika hastigt som det byggdes upp, lika synbart plötsligt avvecklades verksamheten när sillen tröt. Som så många liknande lämningar efter skärgårdsverk så är även Stenkyrka 754 beskedligt. Synligt ovan jord finns två kvadratiska stenkonstruktioner á 4×4 meter, vilka har utgjort fundamenten till kittlarna där tranoljan framställdes. När vi ser längs den bergiga strandlinjen ser vi rester av en hamnmiljö som varit vital för verksamheten. All råvara till verket kom med båt, och alla produkter lämnade verket med båt. En tillräcklig brygganläggning var därför helt avgörande. Vid vårt trankokeri är denna brygganläggning sublim. I den västra delen syns en stenkontruktion som sannolikt varit en kajskoning. Själva trädäcket är borta sedan länge, det är en ruin vi ser. Men med arkiv, register och modern teknik kan vi för en stund lirka oss tillbaka 250 år då kusten var ett eldorado för de som såg profiten i oljan.

För Bohusläns museum, Thomas Bergstrand

Provundersökning på Mollön, Orust kommun

Under vecka 21 utför arkeologer från Bohusläns museum i samverkan med Föreningen Mollösunds museisektion en provundersökning av en byggnadslämning på Mollön. Syftet med undersökningen är att försöka datera och funktionsbestämma lämningen som varken är känd i den lokala traditionen eller finns utmärkt på några historiska kartor. I anslutning till undersökningen kommer visningar att arrangeras för allmänheten söndagen den 29 maj. För den som inte har egen båt sker överfart från Larssons fisk i Mollösund kl. 10.00, 12.00 samt vid intresse även kl. 14.00. Anmälan görs till gunnar@makeriet.se eller Ann-Sofie Bernhardsson (0705-72 14 69) senast 27 maj.

20140830_132642

Den ”mystiska” byggnadslämningen på Mollön. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

I hemmavatten

byfjorden

Under vintern har vi tampats med en marin utredning av Bållevik, ett vattenområde längs södra Byfjorden som är planerad för småbåtsmarina. Uddevalla stad och kommun breder ut och den fysiska samhällsplaneringen försöker gå i takt med de boendebehov som finns både inom staden och ute i kommunen i stort. Sedan början av 2000-talet har området Sundskogen (numera Sundsstrand) gått från en idé på ritbordet till hem för åtskilliga familjer. Landskapets förändring lunkar på och sedan Uddevallabron stod klar vid millennieskiftet har Byfjorden knutits närmare staden.

översikt

Utredningsområdet Bållevik markerat med röd linje. I sluttningarna upp mot bergsplatåerna finns en stor mängd boplatslämningar och gravmiljöer. Motorvägen skär rakt igenom den uråldriga byn Stora Sund.

Området vid Sundskogen var under lång tid en mager utmarksmiljö, där knappt ens 1800-talstorparna kunde finna en utkomst, medan vi idag ser flotta etagehus på första parkett över skärgårdslandskapet. Vilken förvandling och teknisk bedrift är inte detta! Men innan samhällsbygget tuffar vidare till nästa planområde finns det anledning att kasta en blick i backspegeln. Hällmarker till trots så finns det mer under de magra tuvorna än vad man kan ana. Om området kring Sundskogen och södra brofäste vet vi synnerligen mycket, inte minst tack vare all arkeologi som utfördes inför brobygget, och själva husbyggnationerna. Områdets kända kulturhistoriska botten ligger cirka 6 000 år före våra dagar. Flera boplatser från äldre stenålder (mellanmesolitikum) speglar ett skärgårdslandskap då havsnivån var cirka 50 meter över dagens. Vid södra brofästet ligger idag herrgården Sund, en plats som är som toppen på ett historiskt isberg. Sund som tidigare var Lilla Sund om ½ frälsehemman, i skuggan av Stora Sund som vid storskiftet 1787 omfattade fyra gårdar. Platsen omnämns skriftligt redan under sent 1300-tal, då som Sunds by. Hela bytomten undersöktes inför brobyggnationen. En mängd huslämningar lagrade på varandra visar på en platskontinuitet tillbaka till yngre stenålder. Och i närmiljön ned mot Sunningesund finnar man även gravmiljöer och kokgropssystem från brons–järnålder. Den arkeologiska kunskapen är travad i högar, och bara väntar på att berätta Byfjordens historia.

I Bållevik finns inga fartygsvrak, det vet vi nu. Men det finns de små spåren efter en tidlös seglation; bryggfundament och båtlänningar för små öppna båtar. Moringar finns i bergssidorna och längre ut på skären. Lokala tilläggsplatsen, lastageplatsen där man över lång tid har lastat och lossat vad jorden och skogen har producerat. Väster om Bållevik har vi Sunds Hall. Platsen är angiven som lastageplats redan på lagaskifteskartan från 1830-tal. Sannolikt är bruket äldre än så.

bållevik

En av flera båtlänningar eller bryggfundament vid Bållevik. 

Även om Bållevik visade sig vara lite svårflörtat vad gäller arkeologiska lämningar så kan vi ändå se den historiska länken mellan Stora Sund­/Sunds Hall och Byfjorden/Uddevalla stad. Byfjorden var fram till järnvägens tillkomst stadens viktigaste omland, ett eget innanhav med transportstrukturer och funktioner som ligger gömda i historiens dimmor. Lantbruken på Stora Sund har i alla tider varit beroende av staden innerst i fjorden, likväl som att stadens utveckling till delar var en produkt av vad omgivande åkrar, sågverk, båtvarv och annat kunde och ville tillhandahålla. Man bör vara varse att staden utvecklades som en raket under 1700-talet. Från att runt 1750 vara landets 20:e stad till att bli den 8:e vid sekelskiftet 1800 vittnar om spända muskler och entreprenörsanda. De senaste årens nyvunna arkeologisk kunskap om stadens tillkomst och utveckling har idag omkastat flera gamla sanningar, och gör det angeläget att skriva om delar av Uddevalla stadshistoria. En del av denna blue print omfattar även Byfjorden.

Thomas Bergstrand, Bohusläns museum

Mer att läsa om arkeologi vid Byfjorden

Strandhugg i Sunningebergen

Sunningebergen och Sundskogen

Sunds Hall

Forshälla 187-mellanmesolitikum i Sundskogen

 

 

I danska fotspår

Under senvintern fick jag förmånen att arbeta tillsammans med kollegorna på Vikingeskibsmuseet i Danmark. Som inga andra i världen sitter de på den samlade kompetensen vad gäller översvämmande förhistoriska boplatser. Och att vara en liten del i utforskningen av ytterligare boplatser är inget man lättvindigt tackar nej till.

Förutsättningarna för fenomenet översvämmande boplatser i Danmark, och inom delar av övriga Sydskandinavien, är att vad som en gång var torra land idag är havsbotten. Inom djupintervallet 4-5 meter och ned t o m 15-16 meter är förutsättningarna som bäst att hitta äldre strandzoner, och därmed spår efter mänsklig aktivitet såsom boplatser. Enkelt kan detta förklaras med hastigt stigande havsnivåer till följd av inlandsisen avsmältning, i kombination med en närmast obefintlig landhöjning för sagda geografiska område. Sedan årtionden tillbaka har danska arkeologer inventerat och undersökt en stor mängd boplatslämningar från främst de mesolitiska perioderna Maglemose, Kungemose och Ertebølle (perioden 9000-4000 år f Kr). Den kanske största behållningen med dessa lämningar är att bevaradeförhållandena för fynd av organiskt material är väldigt goda, vilket ger en mångfalt större förståelse för dåtidens jägar-samlarsamhällen.

Vid min sejour i danska vatten arbetar man med att, på uppdrag från Energinet.dk, utreda en kraftledningskorridor till en planerad vindkraftspark på Kriegers flak i södra Östersjön (www.energinet.dk). Fyllt utbyggd kommer elproduktionen från Kriegers flak totalt uppgå till ca 1 600 MW, vilket säger något om skalan. Landföringen av danska kraftkablar planeras till orten Rödvig på södra Själland. Som en del av miljöprövningen ansvarar Vikingeskibsmuseet för arkeologin, och på tur står nu att finna strandlinjerna från äldre stenålder och se i vilken mån det finns spår efter boplatser.

krieger_karta (1)

Grundområdet Kriegers flak i södra Östersjön där snart ett monstruös antal vindkraftverk snart ska byggas. In mot land, Rödvig, där bland annat arkeologi har utförs.

IMG_1993 (1)

Kollegorna Tine och Thomas inför dykning.

På grundlag av batymetrisk data och bottenbeskaffenhet rör sig arkeologen över bottnen och letar efter fynd som indikerar boplatslämningar. Detta görs i regel med provgropar och olika typer av sonder och sedimentborr. Som arbetsplattform används i detta sammanhang fartyget Fönix Supply med besättning. I linje med den höga professionaliteten utförs alla dykningar med navelsträng och varmvattensdräkt. Den senare är nära nog en förutsättning för att rationellt  kunna utföra denna typ av dykeriarbeten i våra kalla vatten. Vid skrivandets stund stångas vi mot ett tjurigt och blåsigt vinterväder som gör att arbetet går långsamt, och resultaten verka låta vänta på sig. Oavsett vilka fynd vi gör kommer jag ta med mig en bulk med erfarenheter hem, och hoppas kunna bidra med liknande upptäcker i svenska vatten framöver.

Thomas Bergstrand, arkeolog i förskingringen

Stadens staket

Kvarteret Sundberg har ända sedan branden 1990 varit en grusöken i centrala Uddevalla, använd föga mer än som parkeringsplats. Uddevallahem planerar nu att bygga nya lägenheter och på samma gång laga denna lucka i stadens fasad. Och innan så sker, kallas museets arkeologer ut för att se till att kulturmiljön inte stryker på foten. Det sker genom en arkeologisk förundersökning. Berörd fornlämning är Uddevalla 191:1, spåren av det gamla Uddevalla före den förödande stadsbranden 1806.

1. Kartöverlägg 1750

Här har den aktuella undersökningen i kvarteret Sundberg markerats med en blå ram. På dagens karta har lagts ett utsnitt av 1750 års karta, där bebyggda tomter har röd markering, obebyggda gul och trädgårdar och odlingar grön. Kålgårdsberget är den grå ytan till höger. Karta: Niklas Ytterberg och Johan Peterson, Bohusläns museum.

2. Kv Sundberg juni 1961

En stämningsbild som visar den småskaliga trähusbebyggelsen i kvarteret före den förödande branden 1990. Foto: Bohusläns museum (UMFA53240-012211).

Ganska snart efter år 1500 flyttades Uddevalla stad från det gamla läget vid Oddewall, varvsområdet på Kasen, till Bäveåns mynning. Det Uddevalla som växte fram var inte mer än 600 x 400 meter stort, och är i princip identiskt med dagens centrumkärna. Precis utanför den gamla staden fanns åkrar och ängar och på de omgivande bergen vidsträckta betesmarker. Uddevalla avgränsades som alla svenska städer av ett staket som omslöt staden, vilket gjorde att man var tvungen att passera genom någon av tullportarna. Där skulle alla ”ätliga, slitliga och förnötliga” varor förtullas. Avgiften var 1/32 av varans värde och betalades ofta i pengar, direkt vid tullporten. Det var för att förhindra smuggling som tullstaket uppfördes. Detta varade mellan åren 1622 och 1810. Brott mot detta ledde till dryga böter. Den som inte använde tullportarna fick en bot på 40 daler. Den som blev tagen på bar gärning med att göra hål i tullstaketet blev straffad med böter på 100 daler första gången och 200 daler andra gången.

SONY DSC

Denna grusöken bredvid Willys i Uddevalla ska de kommande åren förvandlas till ett lägenhetskomplex. Arkeologisk provgrävning pågår. Foto: Eirik Johansson, Bohusläns museum.

Åter till kvarteret Sundberg. Eftersom det planerade bygget berör en känd fornlämning får vi göra några ”titthål” med hjälp av en grävmaskin. Det är fantastiskt hur mycket vi med relativt små insatser kan få se i ett sådant schakt, ibland flera hundra år tillbaka i tiden.

Under kraftiga lager med raseringsmassor och brandrester från både 1990 och 1871 års bränder hittade vi odlingslager från 1700-talet. Omfattningen av denna odling har varierat, men vi vet utifrån de äldre kartorna vem som ägt marken och ofta också om det varit kålgårdar, örtagårdar eller trädgårdar. Här i kvarteret Sundberg hade vi våtängar närmast rondellen vid Willys, passande nog kallad Watterlandet. I mitten av dagens grusplan låg danska postförvaltaren Bergs äng i slutet av 1700-talet. (Det norska postverket upprättades 1647 för posttrafik mellan de då danska städerna Kristiania (Oslo) och Köpenhamn. Efter att Bohuslän blivit svenskt 1658 organiserades den dansk-norska posten med egna postförvaltare och postryttare, ett postväsende som ansågs mer effektivt än det svenska. Detta arrangemang varade ända till 1814.) Ytterligare lite mot Arbetsförmedlingen till låg befallningsmannen Anders Liungwalls trädgård. Närmare Norra Drottninggatan låg långsmala bebyggda tomter som mestadels ägdes av hantverkare och daglönare. Deras titlar avslöjar att det var ganska fattigt folk som bodde här i gamla Strömstadvägens sträckning mot norra tullen: arbetskarlar, en sjöman, en linvävare och en borgare.

SONY DSC

Fotot visar en genomskärning av den dryga översta metern av marken. Nederst syns bottenleran och i denna resterna efter ett stort stolphål (vattenfyllt). Foto: Eirik Johansson.

I två av våra schakt fann vi täta rader av klenare stolpar (ungefär 12 cm i diameter) nerslagna i bottenleran. Dessa har troligen på jämna avstånd stöttats upp av grövre stolpar. Vi hittade i alla fall en sådan som var mer än dubbelt så grov som de andra (se foto ovan). Eftersom stolparna hittades först i och under ett odlingslager som kan dateras till 1700-talet vet vi att de är från den tiden. Vad har det varit då? Jo, när vi jämförde med de gamla 1700-talskartorna över staden fann vi att stolphålsraderna stämmer på pricken med den gamla stadsgränsen. Vi har funnit Uddevallas gamla tullstaket!

SONY DSC

Stadens staket! I två av våra titthål fann vi rader av pålar som körts ner i bottenleran, här markerat med små gula stickor. Den röd-vita pinnen är 1 meter lång. Foto: Niklas Ytterberg, Bohusläns museum.

De arkeologiska provundersökningarna i kvarteret Sundberg fortsätter under 2016 inför bygget av bostäderna. Vi har redan funnit äldre odlingslager och har också konstaterat att läget för stadsstaketet stämmer (på metern när) med de kartor som vi har att tillgå. Vad söker vi då efter i de fortsatta grävningarna? Jo, då vi närmar oss de bebyggda tomterna hoppas vi finna svar på vad det var för byggnader som fanns i stadens utkant, vilka näringar som har idkats och om man kan utläsa något om sociala aspekter, hur de levde helt enkelt. Vi kommer att uppdatera bloggen med mer information så snart vi gjort nya spännande upptäckter.

Niklas Ytterberg & Eirik Johansson, arkeologer

En synnerligen politiserad historia

Larsson_skeppsbrott

Politiska yttringar tar i princip alltid avstamp i det förgångna. Historiska händelser har därvidlag gång efter annan fått tjäna politiska syften, i en del fall för goda ändamål men sorligt nog även för långt dunklare syften. Givet är att våra kollektiva minnesbetor måste användas för att dra lärdom av historien, för att vi ska slippa återupprepa små och stora misslyckanden och feltänk. En del av dessa historiska återvändsgränder har tyvärr kommit till stånd när gamla sanningar har förvrängts till nya oigenkänneliga sanningar, och då ofta enligt någons specifika mål och mening. Att tillåta historieskrivning utanför den vetenskapliga rågången kan i slutändan bli ett hot mot det demokratiska samhället, hur oskyldigt det än kan tyckas till en början. Men är detta då något vi till vardags måste hantera på våra kulturhistoriska museer? Jo, så är det nog, och här kommer ett graverande exempel.

Häromsistens blev Bohusläns museum kontaktade av ett utländskt bolag med ett erbjudande om samarbete. Projektet handlade i huvudsak om att undersöka ett skeppsvrak som skulle ha förlist under det tidiga 1700-talet utanför Marstrand, på svenska västkusten. Fartyget var en fregatt, överlåten av den engelska kronan till, låt säga, en gryende stormakt i öst. Historien gör gällande att detta fartyg var härskarens ögonsten, och att det fick ett sådant rykte om sig så att det än idag bär på stjärnglans. Genom att återfinna vraket på självaste 300-årsdagen av förlisningen skulle då passa som handen i handsken. Havet är stort som bekant, och även om vi som jobbar på Bohusläns museum inte känner till varje enskild vrakspillra på kusten så har vi ändå nog på fötterna för att bedöma rimligheten i vissa vidlyftiga påståenden. Med stöd av en duktig arkivforskare kunde vi snart avskriva Marstrand som förlisningsort. Istället pekade alla arkivuppgifter på att fartyget skulle gått i kvav vid Tistlarna i Göteborgs södra skärgård. Ställd inför dessa nya uppgifter försvinner vår vrakletande vän under radarn.

Samma höst väcks ärendet återigen till liv, men denna gång utan artighetsfraser. Ställda inför fullbordat faktum rapporterar utländsk media om att det så länge eftersökta vraket slutligen har återfunnits vid Tistlarna. Och upptäckten gjordes påpassligt nog på 300-årsdagen av förlisningen, tänka sig. Detta är oskyldigt nog om det inte vore för att upptäckarna tagit sig rätten att sticka fingrarna i vraket, och bland annat, enligt egna uppgifter, sågat träprover för dendrokronologisk datering. Ställda inför inför dessa uppgifter kunde Länsstyrelsen inget annat göra än att starta en undersökning för att avgöra om fornminnesbrott har begåtts. I detta nu pågår arbetet med att återlokalisera vraket, och därigenom få rätsida på vad som är gjort och inte gjort. Den byråkratiska hanteringen lär fortsätta ett tag till.

Det återstår att se om denna historien stannar med en juridisk dikeskörning, eller om det finns ambition från upptäckarna att dra ytterligare politiska växlar genom att undersöka vraket mer ingående. Från vår museala horisont är vi fortfarande lite förstummade över hur man så oförställt använder en fornlämning för politiska syften. Uppenbarligen finns än idag behovet av historiska ikoner för att underbygga en rådande politisk maktstruktur. Receptet är gammalt som gatan men tycks fortfarande vara gångbart i ett land med en inte så fullt demokratisk tradition som vår egen. Denna episod får oss även att fundera över vår egen historieskrivning, symboler och hur vi väljer att bruka dem. Visserligen har den svenska moderniteten försökt göra rent hus med mycket av vårt förgångna, men många är fortfarande de nervtrådar som löper mellan dåtid och nutid. Eftersom det alltid kommer finnas både vinnare och förlorare i vilka historiska sanningar som är rådande för stunden måste vi vara försiktiga med det historiska hantverket. Var och en av oss måste vara källkritisk, men samtidigt måste det understrykas att det större ansvaret ligger hos oss professionella som de facto har som arbetsuppgift att ständigt redigera i vår gemensamma historiebok. Om det kan sägas finnas en sensmoral i denna vrakepisod så är det, enligt min mening, att historiska sanningar inte är en dussinprodukt. Sanningarna måste tillåtas ha ett oantastligt egenvärde, utan säljare och köpare, och med endast ett syfte: att bättre förmå oss förstå oss själva.

Thomas Bergstrand, arkeolog

Not: Bilden ovan är en målning av Simon Marcus Larsson (1825-1864): Skeppsbrott vid bohuslänska kusten. Foto: Bohusläns museum.