Författararkiv: thomasbergstrand

Marstrands franciskanerkonvent

öppningsbild

Efter mycket funderande och planerande så kom vi slutligen till skott med årets arkeologiska upptäckt. Under en vecka i maj lyckades vi slutligen finna Marstrands kloster, denna byggnad som har varit försvunnen under en Herrens många år. För vår del började resan mot upptäckten med en markradarundersökning 2014 inom den gamla kyrkogården bredvid kyrkan. Resultatet visade en nog så tydlig rektangulär stenbyggnad som ligger parallellt med kyrkan (bild 1).

bild1

Bild 1. Den lilafärgade bildmosaiken är data från en markradarundersökning. Den fungerar lite som en röntgen, och visar större strukturer under marknivån. Inom den röda markeringen kan man se en tydlig rektangulär struktur som visade sig vara grundmuren till en stor stenbyggnad.

Med grävmaskin på plats tog vi oss först an det nordvästra hörnet av byggnaden. Redan efter ett par tag med grävskopan började det komma fram kalkbruk och strax därefter fann vi en mur, endast en knapp halvmeter under gräset. Det visade sig mycket riktigt vara den mur som markradarn visat, fast med större dimensioner än vad vi ens vågat hoppats på (bild 2). Muren är hela 1,6 meter bred och är uppbyggd av stora tuktade stenar, med jämna ytter- och innersidor. Murens fyllning består av mindre sten och kalkbruk, och dess bevarade höjd varierar men är runt 1,7 meter i genomsnitt.

bild2

Bild 2. Byggnadens nordvästra hörn är här framtagen. Eirik står inne i byggnaden och gräver sig ned till grundläggningen. 

Klicka på länken och se schaktet i 360°

Vi kunde snart även konstatera byggnadens sydvästra hörn, vilket därmed bestämde byggnadens bredd. Nästa titthål gjordes nere vid kyrkogårdsmuren mot öst. Och som vi mycket riktigt hade trott så är kyrkogårdsmuren byggd ovanpå klosterbyggnadens östra gavel. Slutligen tog vi upp ett längre schakt längs klosterbyggnadens nordöstra sida (bild 3). Vi ville med detta försöka se om det fanns lämningar efter en östra länga på klosteranläggningen. Dessvärre fanns det inget som kunde styrka ett sådant antagande.

bild4

Bild 3. Byggnadens nordöstra långsida. Bilden är tagen från kyrkogårdsmuren och med vy mot väst, in mot gamla kyrkogården. I schaktet ser man murens utsida vars bevarade höjd är ca 1,5 m.

Klicka på länken och se schaktet i 360°

En första summering av vår vecka på Marstrand säger att vi har knäckt en historik nöt. Byggnaden vi funnit finns inte med på några av de historiska stadsplanerna, vilket underförstått betyder att byggnaden är medeltida. På den äldsta stadsplanen, från år 1669, anges ytan som kyrkogård och saknar byggnader. Murarna som vi har hittat utgör en massiv stenbyggnad som är 34 meter lång och 12 meter bred, orienterad i öst-västlig riktning (bild 4). Byggnadens grundplan har de facto varit större än den befintliga sockenkyrkan, frånräknat tornet som är efterreformatoriskt. Med en sådan bjässe till hands kan vi skruva en hel del på Marstrands medeltida historieskrivning.

bild 6

Bild 4. En schaktplan som visar de grundmurar (grå) vi har påträffat. Den röda rektangeln är byggnadens förmodade utsträckning. 

Nu står många fler frågor på lut. Bland annat kan man undra om klosteranläggningen har varit kringbyggd. Har vi då även en östra och västra länga? Kan vi förvänta oss omfattande brukningslager och byggnadsdetaljer vid en fortsatt undersökning av den påträffade södra längan? Även om vi har tagit upp en minimal yta hittills så antyder den skrala mängden fynd att områdets användning som kyrkogård har gått hårt åt den medeltida marknivån. En klenod är emellertid en skärva av ett målat fönsterglas, i tillverkningsteknik och med motiv som grovt kan dateras till perioden 1350-1525. Fler insikter gör sig säkert gällande i takt med att vi studerar dokumentationen. Förhoppningsvis är detta starten på en större studie som låter höra av sig framöver.

Denna undersökning har varit ett samarbete mellan Bohusläns museum och Marstrands hembygdsförening, och har möjliggjorts tack vare Torsby pastorat och inte minst Torsten Söderbergs stiftelse. I projektgruppen ingår även Christer Andersson, vars markradarundersökning och kunskap om klosteranläggningar har varit en grundförutsättning. I samband med undersökningen vecka 22 utfördes visningar för samtliga elever på Marstrands grundskola, totalt 84 elever, samt allmänna visningar med cirka 250 besökare. Vi är överväldigade av detta intresse och hoppas snart igen kunna möta upp er nyfikenhet kring Marstrands historia.

För Bohusläns museum

Eirik Johansson och Thomas Bergstrand

Marstrands kloster 1

Upperuds bruk och den eviga kraften

20170403_090951

I Upperud finns arvet efter Dalslands äldsta och största järnbruk. Den ständiga konstanten i denna typ av tidigmodern industri var tillgången till en aldrig sinande energi i form av vattenkraft. Sågar och kvarnar, med rötter i medeltid, avlöstes under 1600- och 1700-talen av de storskaliga stångjärnsbruken, initierade av framför allt en stor europeisk efterfrågan. I den ständiga jakten på vattenenergi och milsvida skogar att göra träkol av, växte bruken upp längs den långa Upperudälvens många forsar. Verksamheten vid Upperuds bruk nådde sin största omfattning under 1840-talet, var efter den hårdnande europeiska konkurrensen började ta sin tull.  Bruket bytte fot flera gånger, för att parera förlust mot lönsamhet i annan typ av produktion. Man drev över tid både manufakturbruk, träsliperi (pappersmassa), tegelbruk och sågverk. Därtill fanns ett rederi vars fartyg trafikerade Vänern och Göta älv med som mest ett dussintal fartyg. 1871 upphörde stångjärnsproduktionen vid Upperud, varefter träsliperiet tar över. Först på 1950-talet upphör även denna verksamhet och med detta avslutas brukets epok som industri.

20170405_102937

Herrgården på Upperuds bruk, uppförd 1794.

DSC_5954

Järnmagasinet i direkt anslutning till hamnen, där inkommande tackjärn och utgående stångjärn förvarades.

En del av förklaringen till de feta åren låg i Upperuds geografiska placering; på tröskeln till Upperudälvens nedersta fors ut i Vänern. Vänern, norra Europas största innanhav och en logistisk dröm då som nu. Bruken och malmgruvorna kring Vänern bildade en kedja med energi, råvaror, halv- och helfabrikat som sammanlänkades av sjöfarten. Slutprodukterna skeppades sedan ned för Göta älv till Göteborg, för vidare avsalu ut i vida världen. Aldrig förr och aldrig senare har Dalsland varit en så stor del av Europa som under järnbruksepoken.

DSC_5884

Den stora grundmuren efter Upperuds sågverk på norra sidan av forsen.

Upperuds bruksmiljö är än idag sällsamt välbevarad, och förtjänar sin utnämning som riksintresse för kulturmiljön. De mest imposanta byggnaderna är herrgården, smedbostäderna och järnmagasinet, alla uppförda under andra hälften av 1700-talet. Men det finns mer. Med anledning av planerat underhållsarbete på den moderna kraftverksdammen, som ägs och drivs av Vattenfall, uppmärksammades under 2016 byggnadslämningar efter brukets avrivna vattensåg på norra sidan av fallet. Vi vet utifrån skriftliga handlingar att bruket uppförde en såg redan vid dess etablering under sent 1600-tal, och att den utrustades som en av landets första finbladiga såg under mitten av 1700-talet. Sågverket överlevde till och med brukets övriga verksamheter, och lades ned först på 1960-talet. Det antikvariskt intressanta i sammanhanget är att grundmurarna till själva sågbyggnaden i stort synes ha varit desamma sedan lång tid tillbaka.

Den långa platskontinuiteten och frågor gällande eventuella lämningar under mark var anledning för en arkeologisk förundersökning, som Bohusläns museum utförde under april i år. Vårt fokus låg framförallt på att avgränsa byggnadslämningen gentemot det planerade underhållsarbetet med dammvallen, och försöka fastställa byggnadsfaser i murverken. Schaktningar, inmätningar och många gigabyte med bilder har givit oss en stor mängd dokumentation med vilken vi bättre ska förstå sågverkets historia och dess roll i bruksmiljön. I väntan på att våra slutsatser är färdiga i rapportform kan vi visa upp en 3D-fotomodell över lämningen. Den är uppbyggd av nästan 900 bilder och tar fram det bästa i VR-tekniken. Ta sedan steget ut i verkligheten och besök Upperud. Det är ett stort stycke sverigehistoria.

För Bohusläns museum

Thomas Bergstrand

Slutstation för Pollux, Bellona, Kristiania och Lovisa

Bohusläns museum plockar upp spåret efter en ramponerad flotta. Tillsammans med Strömstads historieförening har vi nu vittring på ytterligare sänkta fartyg i vattnen utanför Strömstad. Karolinerarméns genomklappning vid Fredrikstens fästning vintern 1718 har lämnat flera lösa trådar för oss att följa. Redan i fjol gjorde vi ett försök att bringa reda i alla uppgifter om sänkta transportfartyg vid Strömstad. Trots en begränsad insats så lyckades vi få ett resultat över förväntan (Kungens alla skepp). I år följer vi spåren något söderut, till de smala farlederna djupt inomskärs vid Daftö och Tjärnö.

Arbetet tar avstamp i historieskrivningen, som säger att den svenska krigsmakten lät sänka fjorton av sina egna transportskepp och ett antal mindre örlogsfartyg vid Strömstad sommaren 1719. Fartygen var lastade med arméns artilleri och annan utrustning som skulle föras tillbaka efter det norska fälttågets avslut vintern 1718. Kungens död vid Fredrikstens fästning i Østfold var början till slutet för det karolinska enväldet. Mycket av detta är förstås historisk skåpmat men få har vetskap om krigets spår i landskapet och vilka möjligheter lämningarna ger oss att skilja myt från sanning.

karta-oversikt

Karta över Strömstad och den småskurna skärgården. Bohusläns museums efterforskningar har framför allt fokuserat på de markerade områdena Furholmen och Tångeflo.

Till dags datum har vi kunnat konstatera två av vraken, som båda ligger vid Furuholmn nära Strömstad. Ett av dem är ett transportfartyg, än idag lastat med arméns artilleri och ammunition, medan det andra sannolikt är en så kallad kanonpråm (Strömstad eller Gå på). Uppgifter om danska bärgningar hösten 1719 verkar alltså till stor del hålla streck. Men förmodligen döljer sig flera vrak där vi minst anar det. Mycket pekar åt Bojarkilen, en smal uppgrundad vik på västra sidan av staden. Ett enligt många uppgifter svåravsökt bottenområden med djupa mjuka sediment. Vi lämnar Bojarkilen tillsvidare och vänder istället nyfikenheten till Daftö och Tångeflo.

Samtida källor, svenska som danska, berättar om en samling örlogsfartyg som skall ha sänkts söder om Strömstad, som en del av händelsekedjan sommaren 1719. Efter ett fruktlöst försök till genombrytning söderut och räddningen, beslutades om sänkning för egen hand. Enligt svenska dokument skall då följande fartyg ha sänkts vid Tångeflo: galärerna Lovisa, Bellona och Kristiania samt brigantinen Pollux. På en samtida dansk situationsplan (händelsekarta) finns de förment sänkta fartygen återgivna. Eftermälet till dessa sänkningar är en uppgift ur Strömstads magistratsprotokoll år 1724, då ett svenskt bärgarlag skall ha tagit upp en del artilleri. Det finns alltså fog att tro att fartygen ligger kvar än idag.

1719_redden

Utsnitt från en dansk situationsplan från år 1719. Planen visar sänkta svenska fartyg i Bojarkilen (littera A) och vid Furholmen (littera B). Karta Konglige bibl., Köpenhamn.

1719_tangen

Utsnitt från en dansk situationsplan från år 1719. Söder om Strömstad, innanför Daftö, återges sänkta fartyg inom området Tångeflo. Det är inom detta område vi hoppas finna de saknade galärerna. Karta Konglige bibl., Köpenhamn.

I förestående planerar vi för en sonarundersökning under februari, med hjälp av vår samarbetspartner Medins Havs och vattenkonsulter. I nästa steg beger vi oss ut på plats igen, för att se närmre på vad vi har hittat. Dykningarna genomförs av Bohusläns museum, och kommer dokumenteras och kablas vidare för alla att ta del av.

Projektet genomförs med stöd från Källvikenstiftelsen. För 300-årsminnet av 1718 se vidare http://www.1718.no/sv/1718-svensk/om-1718/

För Bohusläns museum

Thomas Bergstrand

På husesyn hos mäster Gollcher

aspis132

Den bästa arkeologin är den då olika källmaterial samspelar och faller på plats som ett 1000-bitarspussel. Då når vi lite djupare och lyckas komma våra döda riktigt nära. Bilderna som spelas upp är ofta förbluffande allmänmänskliga; vardagens stretande blandas med lyckosamma företag likväl som med plötslig nattsvart sorg. Mycket av detta är tidlöst och har en botten som vi alla kan spegla oss i och relatera till. Men sedan finns skillnader mellan då och nu som inte går obemärkt förbi. En av de mer hjärtskärande skillnaderna är hur mycket skörare livet var för bara 200 år sedan. Familjens syskonskara kunde över en vinter decimeras skoningslöst av sjukdomar som idag hör till undantagen. Som nutida betraktare av dessa familjeöden har vi många gånger svårt att förstå varifrån de fick krafterna att gå vidare med sina liv. Och kanske är detta förklaringen till varför vi envisas med arkeologin och historieforskningen; vi slutar aldrig förundras över dem på vars axlar vi står.

Nya tider, nya kvastar

När Göteborgs hamn nu återigen ska ömsa skinn och växa ytterligare några hektar, med sikte på framtidens ännu mer storslagna logistik, är det oundvikligt att det gamla landskapet får maka på sig. Denna gång är det Lilla Aspholmen i älvmynningen som ligger på fel sida av detaljplanegränsen. Ön är den mindre av de båda Aspholmarna, som ligger på en linje mellan Arendal på Hisingen och Nya Älvsborgs fästning i Göta älvs huvudfåra.

oversiktskarta

En översiktsbild över Göta älvs mynningsområde. Det moderna hamnlandskapet möter det gamla. Lilla Aspholmen markerad med en röd ring, och är idag närmast kringbyggd.

Lilla Aspholmen, en sockertopp av hällmark som tidigare stått i historieskrivningens skugga, har visat sig innehålla två skärgårdsverk och en viktig länk i Göteborgs sjöförsvar. Under den gångna hösten har Bohusläns museum haft förmånen att undersöka och nysta i denna historia, och mycket har vi lärt oss. Den första någonsin arkeologiska undersökningen av ett skärgårdsverk har breddat forskningsfältet om Bohusläns eget Klondyke; det stora sillfisket under perioden 1752-1808, vars regionala och nationella betydelse inte kan överskattas. Men undersökningen av dessa lämningar och arkivalier har dessutom rullat upp en personhistoria som är lika intrikat som den är fascinerande. Och allt började med en tunnbindare från Danzig.

Johan Gottfried och Olof

I Danzig (dagens Gdańsk), en hektiskt storstad vid Östersjöns kust i det dåvarande polsk-litauiska samväldet full av polska tyskar, polacker, judar, letter, flamländare, holländare, skottar, lutheraner, kalvinister, katoliker och en mängd andra grupper, föddes år 1722 Johan Gottfried Gollcher. I början av 1750-talet utvandrade Johan Gottfried, som var utbildad till tunnbindare i sin hemstad, till lilla Göteborg på den svenska västkusten. Inom ett par år är han gift med Gertrud Olsson och har etablerat sig som en framgångsrik hantverkare – han får, efter att i brist på arbetsbevis från Polen-Litauen genomgått mästerprov, medlemskap i tunnbindarskrået år 1761, och vinner 1763 burskap i staden. Familjen växer till sig och består år 1770, trots att han och Gertrud som de flesta andra par under denna tid förlorar flera barn tidigt, av fyra barn – Olof, Anna Catharina, Elisabeth och Anna Maria. Detta år lämnar familjen staden, för att söka sin lycka ute på Stora Aspholmen. Johan Gottfried har nämligen fått jobb som tunnbindarmästare i en av västkustens första stora fabriker: ett skärgårdsverk.

image

Usnitt av ett kopparstick av J.F. Weinberg, 1787, som visar Stora Aspholmen och skärgårdsverket där Johan Gottfried Gollcher, och sedermera även hans son Olof, arbetade som tunnbindare. Bild Göteborgs Stadsmuseum.

Sedan åtminstone 1500-talet och framåt inträffade i genomsnitt en gång varje århundrade en ”sillperiod” i Bohuslän, en period på många år då sillen säsongsvis exploderar i antal. År 1747 började det som kom att bli den största av alla sillperioder, den hittills kraftigaste och längsta av dem alla. Viktigast av allt: För första gången hade man förmåga att utnyttja denna naturresurs på en industriell nivå. Omkring ett tusental ”skärgårdsverk”, fabriker där sillen saltades eller sjöds till tranoljan, byggdes längs den svenska västkusten under från 1752 och framåt. Den stora sillperioden har blivit ökänd för dess effekter på samhällslivet, men ledde också till enorma vinster – under många år var sillen i dess olika former till och med landets näst största exportvara efter järnet, och såldes från Västindiska slavplantage i väst till Sankt Petersburg i öst. Det är här tunnbindarmästaren Johan Gottfried Gollcher kommer in – hans hantverk var starkt efterfrågat. Mängden sill varierade från år till år, men så mycket som 5116 tunnor sill saltades bara på Stora Aspholmen vid Nya Älvsborgs fästning under loppet av några månader år 1771, strax efter att Gollcher tillträtt sin position där.

Johan Gottfried och hans familj fortsätter leva på Stora Aspholmen, i skuggan av fästningen, under resten av sitt liv. Tre barn föds där, varav ett överlever – Daniel. Efter Johan Gottfrieds död 1786 tar sonen Olof snart över både som chefstunnbindare på Stora Aspholmen och mästare i tunnbindarskrået, och 1788 går företaget familjen arbetar för – George Bellenden & Companie, vilket drivs av direktören för Ostindiska Companiet, Martin Törngren – i borgen för Olofs burskap i Göteborgs stad. 1791 gifter Olof sig med en skomakardotter från Göteborg, Anna Dorothea Geppert. År 1794 tar familjen Gollcher, där de flesta av Olofs syskon ännu bor hemma, ett stort steg: De startar eget.

I nöd och lust

1794, då Olof och Anna Dorothea etablerar sitt eget, betydligt mer småskaliga, skärgårdsverk på det närbelägna Lilla Aspholmen, blir ett hårt år. Dottern Christina Maria dör snart efter födseln i januari, och inom ett par veckor i juni månad dör i snabb följd även hennes tvillingsyster Gertrud Elisabeth, tvååringen Johan Gottfried, och även systern Anna Catharinas make Anders Bruzelius, slottsvaktmästaren på Nya Älvsborgs fästning. Alla i ett utbrott av koppor. När brandförsäkringsverkets tjänstemän inspekterar Lilla Aspholmen och dess nybyggda byggnader i december 1794 är det ett barnlöst par de möter. Men Olof och Anna Dorothea blir kvar, och under de kommande åren bygger de på nytt upp sin familj – barnen Christina Dorothea (1794), Johan Gustaf (1798), Maria Charlotta (1801), Olof Fredrik (1803) och Carl Daniel (1806) blir alla till på Lilla Aspholmen. Med dem bor även Olofs ogifte broder Daniel och deras ogifta moster Magdalena Olsson, samt en skiftande samling av tjänstefolk och säsongsbundna salteriarbetare. Få av dessa går att identifiera, men ett par går att sätta namn på – som drängen Erick Freberg, pigan Anna Eriksdotter, och tunnbindarlärlingen Johannes Bruhman. Av dessa kom varken Anna eller Magdalena att lämna Lilla Aspholmen, båda avlider där 1797 respektive 1800, 32 och 65 år gamla. Pigan Anna dör i lunginflammation, medan det är en feber som tar moster Magdalena.

20161103_131918

Älvsborgs slottsförsamlings kyrkogård på Stora Aspholmen, där flera av släkten Gollcher blev jordade, unga som gamla. Idag en ödekyrkogård med få besökare. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

Familjen Gollchers riskabla investering i sillsaltning och tunnbindning var mer eller mindre dömd att misslyckas. Bara några år efter sekelskiftet börjar de årliga sillpopulationerna att vackla allt kraftigare, ibland utebliver de helt. 1807, bara några år före att sillen försvinner totalt, flyttar Olof och Anna Dorothea med sin familj till Färjestaden på Hisingen, där Olof under ett par år skrivs som färjeman. Kanske behåller familjen ännu ett tag anläggningen ute på Lilla Aspholmen – det är möjligt att Daniel bor kvar ett par år, för att senare flytta in på Nya Älvsborgs fästning (där systern Anna Catharina levt under hela deras tid på skärgårdsverket, och familjen gått i nattvard, deltagit i dop, etc.), bli slottsvaktmästare, och 1812 gifta sig med en soldatänka. Han avlider i tuberkulos 1820. Vad gäller Olof, Anna Dorothea och deras barn så flyttar de till ett allt mer tätbefolkat Majorna omkring 1812, där flera av barnen dör i ung vuxen ålder. De kvarvarande klarar sig dock väl, och tunnbindaren Olof Gollcher avlider 1829 i lunginflammation 66 år gammal, bara tre dagar före sitt andra barnbarns födelse (Olof Fredrik). Hustrun Anna Dorothea dör två årtionden senare, 1850, 84 år gammal.

Arkeologins Aspholmen

20161102_142651

Undersökning av boningshuset tillhörande Gollchers skärgårdsverk på Lilla Aspholmen. I fonden syns Stora Aspholmen. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

Lilla Aspholmen var den plats där Olof och hans stora familj slet för att förverkliga sina drömmar kring sekelskiftet 1800. Med stöd av bevarade försäkringsbrev har vi en bild av skärgårdsverkets olika byggnader. Berättelsen får kött och blod genom den arkeologiska undersökningen av familjen Gollchers boningshus. När vi gläntar på köksdörren möter vi Olof, Anna Dorothea, Daniel, Anna och alla de andra, men även rikets begynnande industrialisering. Genom en symbiotisk process med skriftliga handlingar och arkeologi växer ett för tiden respektabelt boningshus fram med sex rum. Ett hus som på alla sätt kan mäta sig med en bättre prästgård eller officersboställe i västra Sverige. Fastän huset, liksom merparten av produktionsbyggnaderna, demonterades och flyttades när verksamheten inte längre bar sig, är lämningen förvånansvärt tredimensionell. Från källargrunden och vidare upp i köket, med dess massiva köksspis/bakugn. Därtill spåren efter två tidsenliga kakelugnar, en kammarspis och putsade väggar, allt ger ett burget intryck. I skuggorna av ett familjeliv finner vi även de personliga spåren; en vacker dräktknapp, en benkam och givetvis sillben, grunden till allt välstånd för både kung och dräng. Vår nyfikenhet är stor på Gollchers hushåll, och mer kommer i takt med det pågående rapportarbetet.

sodra-verket_1794_b02052

Olofs och Anna Gollchers livsverk avbildat i bevarade försäkringshandlingar, daterade tll år 1794. Den arkeologiska undersökningen koncentrerades till Nr 1 Manbyggning, dvs boningshuset där herrskap och tjänstefolk bodde.

Ovan en 3D-dokumentation av Gollchers boningshus. Huset var 14 meter långt och drygt 7 meter brett. Dokumentationen visar den färdigutgrävda husgrunden, som var anlagd direkt på berget. Använd datormusen för att snurra och zooma i bilden. Dokumentation Anders Gutehall och Bohusläns museum.

img_1864

En dräktknapp som påträffades under golvet i en av boningshusets sovkammare. Foto Eirik Johansson, Bohusläns museum.

img_216

En kam som tillhört det det stora hushållet Gollcher. Foto Eirik Johansson, Bohusläns museum.

Att Nya Älvsborgs fästning, med Stora och Lilla Aspholmen, var en betydelsefull länk i sjöförsvaret av Göteborg stod klart redan under 1600-talet. Än tydligare blev det sommaren 1719 när en dansk marinstyrka nära nog forcerade Nya Älvsborgs fästning. Nästa stora krig i Europa var napoleonkrigen ett knappt sekel senare, vilket bidrog till en militär anspänning även för Göteborgs del. Under år 1811 fanns det en förhöjd beredskap mot ett engelskt anfall från sjösidan, varför det vid Aspholmarna förlades tre divisioner med kanonbåtar. Besättningarna anges ha blivit inkvarterade i “salteribodar”, byggnader från skärgårdsversamhetens tynande tillvaro. Spåren i landskapet talar bokstavligen för sig självt; minnesristningen undgår få besökare.

figur-10

En hälsning från 1811, då Aspholmarna återigen militariserades. Foto Mattias Öbrink, Bohusläns museum.

Något blygare är fortifikationen på holmens högsta punkt. En plattform byggd av sten men inte så mycket mer. Det ligger något ofullständigt över den. Många dagsverken med sten och fyllnad till holmen högsta punkt, men förbluffande tom på fynd. Lite eroderat tegel, någon kritpipa men därutöver inget. Med största sannolikhet är detta en batteriställning från första hälften av 1800-talet, men vi ska villigt erkänna att tolkningen består av en stor portion uteslutningsmetod. Kanske bilden klarnar i takt med att våra perspektiv vidgar sig. Vi ber om att få återkomma i berättelsen om Lilla Aspholmen.

20161103_094705

På Lilla Aspholmens högsta punkt ligger denna batteriställning, sannolikt byggt i början av 1800-talet. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

För Bohusläns museum

Thomas Bergstrand & Anton Larsson

Omsorgen om de döda

När du lämnas för den sista vilan behöver de närmast sörjande en plats för att hedra och minnas – gravplatsen. Döden är oundviklig och även om den verkar definitiv, är det genom minnet som vi lever vidare. Så ser det ut idag i vårt moderna, sekulära samhälle. Men så var det också för hundratals år sedan, då livets alla aspekter mer genomgripande grundades på religiösa normer och värderingar.

För en arkeolog kan glimtar av bortglömda minnen vakna. Genom de fysiska kvarlevorna kan omsorgen om de nära och kära anas, ett liv som flytt och ett minne som vårdats. Vi kan alla relatera till detta. Som människa vet vi hur livets alla skeden och vändningar medför erfarenheter som kan liknas vid en berg-och-dalbana; glädjeämnen varvas med kamp, sorg och besvikelser. Stanna upp en stund och förvånas över hur ditt liv och dina känslor kan avspeglas i varje människa, var som helst på jorden och i alla tider. Vi är alla lika.

Arkeologer återupptäcker glömda liv som har levts. Det kan vara små ting, som var och hur hushållets sopor sorterats och slängts. Det säger något om mentalitetsförändringar, återanvändning eller ”slit och släng”. Närmast kommer vi våra förmödrar och förfäder genom deras sista viloplatser, deras gravar. Det är en tillrättalagd bild som serveras och rymmer väldigt mycket som är tidsspecifikt. Valet av kista eller hur kroppen placerades skvallrar om en tid avlägsen vår. Det är möjligt att relatera till sådana förändringar även när vi tänker tillbaka på vårt eget liv. Tänk tiden före Internet. Tänk tiden före Järnridåns fall. Addera sedan milstolpe efter milstolpe av förändringar, generation efter generation bakåt i tiden. Nu är vi på arkeologens planhalva.

Under några dagar i juni månad fick vi chansen att glänta in i 1600- och 1700-talens glömda minnen. I samband med att gamla vatten- och avloppsledningar skulle bytas vid några fastigheter i kvarteret Dyrhaven, nära gamla Sagaplan, blev jag utkallad att övervaka schaktningarna. Här vid den idylliska Jörgens gränd, med kulörta trähusfasader och susande björkar, har det legat en kyrkogård. Redan på medeltiden låg kyrkan i Bäve socken på denna plats. Det var före Uddevalla ens fanns till. När staden anlades kring Bäveån i dagens centrum för 500 år sedan fick de byar och gårdar som legat här maka på sig. Men deras kyrkogård stod kvar och användes en liten bit in i 1800-talet. Under hundratals år har alltså Uddevallabor begravts här.

SONY DSC

Några meter ledningsschakt på en gammal kyrkogård. Jörgens gränd i Uddevalla.

Bild 2

Utsnitt ur Grundritning öfver Uddewalla Stad med all thes belägenhet inom Staquetet uti Bohus Lähn från 1750. Notera att det står att kyrkogården var till ”Landsförsamlingen och the fattiga uti Staden”.

När vi sätter grävskopan i gammal kyrkogårdsjord är det ingen överraskning vad som står att finna. Trots att griftefriden är avlyst sedan länge och nya kyrkogårdar har anlagts ligger de döda kvar här. Några meter ledningsschakt genererade ett stort antal benknotor och skallar från män, kvinnor och barn som framlevt sina liv i staden. Några var gamla och skröpliga, andra dog unga, plötsligt och oväntat. Kyrkklockans dova toner följde dem till den sista vilan. Hade de fått ligga ostörda i sina gravar hade det väl varit frid och fröjd, men de levande vill gärna att livet fortgår. Det innebär bland annat att hus byggs och ledningar grävs till dessa hus. Detta har skett gång efter annan. Väldigt lite av de ursprungliga gravarna finns därmed kvar. Istället är det en salig röra av blandade ben vi hittar när vi gräver.

Det är ett medvetet val att omhänderta benen från kyrkogården. Vi kunde lika gärna ha slängt tillbaka dem i gropen för att än en gång blandas med jorden. Benen blir trasigare och trasigare för varje gång. Istället kommer vi att titta närmare på skeletten, se dem som individer, låta benen berätta deras levnads historia. Många händelser, som sjukdomar, skador och förslitningar, lagras i benen. Tändernas status säger mycket om levnadsförhållanden. Utifrån en karta från 1750 framgår tydligt att detta var begravningsplatsen för de fattiga i staden. En ingående analys av skeletten kan på så sätt få de döda att leva igen. Det är deras återupptäckta minnen som jag hoppas kunna berätta om för er. Fortsättning följer.

Niklas Ytterberg, Arkeolog

Backyard babies

SONY DSC

Efter en luftlandsättning med grävmaskin, bokstavligen, snokar vi oss runt mellan hus och bodar. Spelplanen är kvarteret Korvetten 4 i Marstrand, i skuggan av ett alltför gammalt turisthotell som är nere på 9. Efter att ha borrat mig ned i kartor, texter och tidigare arkeologi är det dags att testa alla idéer. Förundersökningen har till uppgift att sondera och avgränsa vad som tänkas kunna finnas i tillgängliga ytor. Finns det väsentliga delar kvar av den gamla staden, och vad kan dessa lämningar tillföra historieskrivningen?

Efter några dagar på plats kan vi summera resultaten. Vi kan konstatera att berggrunden ligger förhållandevis ytligt inom den södra delen av fastigheten. Mycket att det som är avsatt inom dessa ytor tillhör de två senaste seklen, och det är i regel inget att skriva hem om. Men det finns mer; mellan två av byggnaderna hittar vi en rest av Lixhalsgatan. Denna gata glimtar till på 1600-talets stadsplaner men försvinner sedan under 1700-talets omstöpning av stadsmiljön. Gatstumpen vi hittar består av en stenbeläggning av rundad marksten, anlagd mot berget. Ytan är emellertid sargad och stympad av hotell-erans alla vatten- och avloppsrör.

SONY DSC

Lixhalsgatan från 1600-talet.

Slutligen når vi ned till bevarade lämningar som kan dateras till 1600-talet. Stenläggning, syllstenar och golvbrädor halvannan meter under dagens marknivå berättar om tomtmark som gränsar ut mot nämnda Lixhalsgatan. Fynd av bland annat keramik och djurben speglar vardagslivet för snart 400 år sedan. Sannolikheten är dessutom stor att vi har en stor sammanhängande yta med detta byggnadskomplex, som sträcker sig i flera riktningar. Frågan är även vad som döljs under denna byggnadsfas, hur långt tillbaka i tid finns djupare ned?

SONY DSC

Djupt under marken i kv Korvetten finns 1600-talets Marstrand fortfarande kvar.

Undersökningen har givit oss flera viktiga svar, vilket nu gör det möjligt att fokusera på väsentligheterna, och ställa följdfrågor. En av de senare är framför allt vad som döljs under de befintliga hotellbyggnaderna. Merparten av dessa byggnader saknar källargrund och står endast på stenfot, som har skonat vad som är överlagrat djupare ned. Ur ett arkeologiskt perspektiv finns det alltså all anledning att återkomma för kompletterande undersökning om och när ärendet rullar vidare.

Lyssna på min och Niklas pod om denna undersökning

Thomas Bergstrand, arkeolog

Åter till Neverland

Under juni månad gör vi ytterligare lite mer arkeologi i den gamla staden Marstrand. Våra senaste besök har omfattat marinarkeologiska ärenden men nu är det återigen dags att öppna ett titthål i ett av stadens kvarter. I den långa processen med Turisthotellets vara eller icke vara behöver kommunen nu ett bättre underlag för det fortsatta arbetet med detaljplanen. Vad finns under jord och hur ska detta värderas i jämförelse med flera andra särintressen?

IMG_2275

Turisthotellets bakgård som den ter sig sommaren 2016. En fastighet fast i dragkampen mellan dåtid och framtid. Till höger i bild det så kallade 1700-talshuset.

Det bedagade Turisthotellet och tillhörande restaurang Oscars ligger inom kvarteret Korvetten, och är så här långt ett oskrivet blad i den arkeologiska stadsforskningen. Genom att snegla på vad som tidigare har påträffats i omgivande kvarter och gator så kan vi göra oss en bild av vad som kan förväntas. Historiska stadsplaner berättar om en liten stad i stadig förändring; från medeltidens dimmor, genom 1600- och 1700-talens politiska och ekonomiska turbulens, till badortens burgna kristyr. På stadsplanen från år 1669 finns inte kvarteret Korvetten ännu. Rakt genom vår tomt går istället Lixhultsgatan, som sedan länge nu är försvunnen. Kanske finns spåren av gatan kvar några meter ned i den gamla staden?

1669_blogg

Stadsplanen 1669, med vårt undersökningsområde inritat. Tvärs genom tomten går den forna Lixhultsgatan. Något åt söder ligger Svineviken, som sedan länge är utfylld.

100 år senare är bilden en annan. En större byggnad ligger centralt på tomten, och troligen är detta samma byggnad som idag benämns 1700-talshuset. Men i övrigt är det glest mellan husen. Vad är det stadsplanen inte avslöjar? Såren efter ännu en stadsbrand? Eller ett myller av enklare boningar som inte har bevärdigats av kartritaren Cronstedt? Stadsplanen 1876 visar en annan tid, en annan stad där vi nu levande känner igen oss. In på scen stiger badortens tidevarv, med grosshandlarvillor, badhus och promenader. Carlsten fästnings avrustning markerar slutet på en lång era som militär stödjepunkt, och reducerar befästningen vartefter till utflyktsmål. Adjö Marstrand och god dag Marstrand.

1776_publik

Stadsplanen 1776, signerad Cronstedt, en riktig klenod från arkiven. Inom undersökningsområdet finns flera byggnader. 

Tidigare arkeologi i närområdet har resulterat i många viktiga insikter. Inför byggnationen av hotellet Villa Maritime i kvarteret Borgmästaren påträffades lämningar efter två boningshus, en stensatt gårdsplan och sjöbodar, som huvudsakligen daterades till 1600-talet. De äldsta fynden kunde emellertid dras tillbaka till 1500-talet, och glänta på dörren tillbaka till medeltiden. Söder om vårt kvarter har man framför allt träffat på en mängd timmerkistor, som visar att vi befinner oss längs 1600-talets waterfront, hamnmiljö. Den succesiva utfyllnaden av stadens strandlinje har inte bara utökat stadsplanen över tid, utan även begravt och bevarat mycket av den äldre staden och gamla hamnmiljöer. Kanske vårt titthål på Turisthotellets bakgård kommer att uppdaga en medeltida hamn, med bryggor, vrak och självaste Kapten Krok? Vi tror att det finns mycket kunskap att hämta, och hävda. Resultaten kommer jag att servera lagom till midsommarsillen.

Thomas Bergstrand, arkeolog