Författararkiv: staffanvonarbin

När kriget stod för dörren – spåren efter Tysklands invasion av Norge

ristning2.jpg

Ristningen vid Försvarsgården i Lysekil. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

I en lodrät berghäll i sluttningen bakom Försvarsgården på Stora Kyrkogatan i Lysekil finns ett ristat minnesmärke som har en lika märkvärdig som dramatisk historia. Ristningen – som på grund av bergets vittring är delvis ganska svårtydd – består av textraden 10.4.1940 ”Antares” 20 Soldaten von swedischen Kameraden gerettet, krönt av ett tyskt järnkors. Den utfördes som en tacksamhetsmarkering av tyska soldater som var internerade i Lysekil under några veckor våren 1940, efter att ha räddats från det torpederade transportfartyget Antares vid den tyska invasionen av Norge i april samma år.

Operation Weserübung

Det var den 9 april som den så kallade Operation Weserübung – Tysklands invasion av Danmark och Norge – inleddes. Bakgrunden till ockupationen av Norge var Tysklands behov av svensk järnmalm för sin inhemska stålproduktion. Järnmalmen skeppades vintertid ut från Narvik eftersom Luleå inte kunde brukas som utförselhamn när Bottenviken var islagd. Eftersom britterna gjorde vad de kunde för att störa transporterna var det av stor strategisk betydelse för Tyskland att säkra både denna och andra norska hamnar. En direkt avgörande faktor var den så kallade Altmark-affären i februari 1940, vilken visade att Tyskland inte kunde lita på att Norge förhöll sig neutralt.

Den tyska strategin vid invasionen gick ut på att få operationen att se ut som ett fredligt besättande av Danmark och Norge i syfte att ”skydda” de båda ländernas neutralitet. På grund av Storbritanniens sjömilitära dominans var hemlighållandet av operationsplanerna av största vikt. Därför hölls manskapet i örlogsflottan, armén och flygvapnet, liksom sjömännen på de civila transportfartyg som deltog i invasionen, ovetande om planerna in i det sista.

Torpederingar på svenskt vatten

I och med att de tyska invasionsplanerna sattes i verket kom en rad krigshändelser att utspela sig inte bara utanför Sveriges västkust, utan faktiskt också långt inne på svenskt territorialvatten. Redan den första dagen sänktes ett tyskt transportfartyg vid Tovas ungar utanför Lysekil. Det var det kollastade last- och passagerarångfartyget Amasis som föll offer för en torped avlossad från den brittiska ubåten Sunfish under befäl av Lt. Commander J.E. Slaughter. Förlisningsförloppet tog åtskilliga timmar vilket gjorde att besättningen tillsammans med den svenske lots som fanns ombord kunde gå i livbåtarna. Eftersom lotsutkiken i Lysekil hade observerat händelseförloppet skickades lotsbåten ut för att undsätta haveristen. Enligt officiella källor blev samtliga ur besättningen räddade. Det påstådda fyndet av ett människokranium vid dykningar på vrakplatsen i början av 1960-talet indikerar att detta kanhända inte är hela sanningen. Det har också spekulerats mycket i huruvida fartyget förutom kol även kan ha medfört krigsmateriel och kanske också soldater. I dagsläget saknas dock konkreta bevis för att så skulle ha varit fallet.

Amasis.jpg

S/S Amasis. Arkivfoto (fotograf okänd).

Det andra offret för Sunfishs torpeder var tyska lastångfartyget Antares, som sänktes väster om Härmanö kvällen efter Amasis-sänkningen, den 10 april. Till skillnad från Amasis vet man med säkerhet att Antares tillsammans med ett tiotal andra fartyg ingick i 1 Seetransportstaffel som skulle bistå med transport av soldater och krigsförnödenheter under invasionen. I lasten, som enligt de officiella listorna bestod av stenkol, fanns bland annat hästar, ammunition, stridsvagnar, lastbilar, terrängvagnar och motorcyklar. Vid torpederingen utbröt tumult ombord, och flera av fartygets livbåtar kapsejsade när man försökte sjösätta dem. Även denna gång kom lotsarna från Lysekil till undsättning. De lyckades rädda 20 soldater och 14 besättningsmän. Ett drygt 100-tal överlevande plockades också upp av ett par tyska minsvepare som förde dem vidare till Fredrikshamn. Det exakta antalet omkomna är oklart men bör ha uppgått till i varje fall ett par hundra. Det rapporteras att ett bälte av lik flöt omkring på olycksplatsen dagarna efter händelsen. På grund av vindförhållandena drev många av de drunknade iland på Jyllands ostkust.

antares.jpg

S/S Antares. Arkivfoto (fotograf okänd).

Krigsskådespelet på den svenska västkusten var inte över i och med sänkningarna av Amasis och Antares. Den 10 april, det vill säga samma dag som Antares torpederades, sänkte en annan brittisk ubåt, Triton, under befäl av en B.S. Watkins två tyska trupptransportfartyg ur 2 Seetransportstaffel utanför Marstrand: ångfartygen Wigbert och Friedenau. I tillägg sänktes också V1507, ett ombyggt valfångstfartyg som ingick i 15 Vorpostflottille. Med fartygen i djupet följde inte mindre än 900 soldater och besättningsmän. Några dagar senare, den 14 april, sänkte Sunfish ytterligare ett tyskt fartyg väster om Marstrand, det före detta fraktångfartyget Oldenburg som vid tidpunkten tjänstgjorde som hjälpfartyg för ubåtar under beteckningen Schiff 35.

Storpolitisk lokalhistoria

För Lysekilsbornas del blev torpederingarna av Amasis och Antares en brutal påminnelse om det uppblossande storkriget som med full kraft drabbade våra nordiska grannländer. Man ska minnas att det vid denna tidpunkt fortfarande var oklart om också Sverige skulle dras in i kriget. Att de dramatiska händelserna för en lång tid skulle komma att sätta sin prägel på den lilla kustkommunen är därför kanske inte så förvånande. De skeppsbrutna från Amasis sattes i land i Lysekil på kvällen den 9 april inför ett stort antal församlade stadsbor. Ett dygn senare var det de överlevande från Antares tur. Besättningen från Amasis inkvarterades på ett av stadens pensionat medan de överlevande från Antares blev inhysta i det gamla skolköket på Stora Kyrkogatan, nuvarande Försvarsgården. För Lysekils dåvarande borgmästare Frans Orbell, som plötsligt hamnat i den storpolitiska hetluften, innebar det inträffade en svår diplomatisk balansakt. Man får förmoda att han drog en lättnandets suck när de internerade efter en tid sändes tillbaka hem till Tyskland.

försvarsgården.jpg

Försvarsgården på Stora Kyrkogatan i Lysekil kommer inom kort att rivas för att lämna plats åt nya bostadsrättslägenheter. Minnesristningen finns i berget som skymtar strax bakom huset. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

Historien om Amasis och Antares fick förnyad aktualitet i början av 1960-talet då vraken efter de båda fartygen med några få års mellanrum återfanns av sportdykare med anknytning till Lysekil. Upptäckterna resulterade i en mängd tidningsskriverier och nyhetsinslag, och båda vraken blev snabbt populära dykmål för sportdykare från hela landet. I senare tid har journalisten och Lysekilsbon Terje Fredh gjort en viktig insats med att samla material och uppteckna berättelser från händelserna i april 1940. Trots detta är det fortfarande relativt okänt bland allmänheten att civilflaggade tyska fartyg – fullastade med soldater och krigsmateriel och i strid med gällande krigslagar – utnyttjade svenskt farvatten i samband med invasionen av Norge. Att regelrätta krigshandlingar ägde rum mellan de stridande parterna långt inne på svenskt territorialvatten, med hundratals dödsoffer som följd, verkar också vara ett okänt faktum för många.

Minnesristningen vid Försvarsgården har därigenom en viktig funktion att fylla. Den kan hjälpa oss att minnas den gången för snart 80 år sedan, då kriget bokstavligen stod för dörren och vi från åskådarplats kunde bevittna hur två av våra grannländer ockuperades av främmande makt. Om man bortser från vraken på havsbottnen, som ju endast är tillgängliga för ett litet fåtal avancerade sportdykare, så utgör den ett av få påtagliga spår i landskapet efter detta dramatiska skeende i vår samtidshistoria. Den tjänar också som en illustration av den svenska samlingsregeringens svåra överväganden under krigsåren, och inte minst den moraliskt många gånger tveksamma och i efterhand hårt kritiserade eftergiftspolitiken mot Tyskland. När nu nybyggnation av bostadsrättslägenheter planeras på den aktuella fastigheten (http://www.lysekilsposten.se/artikel/bygger-16-nya-bostadsratter-vid-stora-kyrkogatan/) är det därför viktigt att detta historiska minnesmärke bevaras åt eftervärlden.

Lästips: Fredh, T. Det hände i väst. Händelser från Bohuskusten under beredskapsåren 1939–1945. Utgiven på eget förlag. Lysekil.

 

Annonser

Välkommen ombord ett 1100-talsskepp!

Som vi tidigare har berättat om genomförde vi i höstas en provundersökning av det tidigmedeltida Korshamnsvraket vid Morups tånge, norr om Falkenberg. För närvarande arbetar vi med att sammanställa dokumentationen och analysresultaten från undersökningen i en skriftlig rapport till länsstyrelsen i Halland, vår uppdragsgivare. Rapporten kommer förstås också att finnas för nedladdning på Bohusläns museums hemsida. I väntan på att rapporten ska bli färdig vill vi här dela med oss av tre stycken 3D-modeller som visar vrakplatsen under olika skeden av undersökningen. Fotograferingen, liksom den efterföljande digitala bearbetningen, har utförts av marinarkeologen Anders Gutehall. Genom att klicka på bilderna nedan har du möjlighet att själv vrida och vända på modellerna. Du kan också zooma in i dem om det är något du skulle vilja titta närmare på. Så, välkommen att kliva ombord!

Den första modellen visar vrakplatsen innan undersökningen påbörjades. Som framgår var det inte särskilt mycket av skeppskonstruktionen som stack upp. Det enda som syns är ett antal tvärbalksändar samt några mindre, löst liggande träfragment.

 

Den andra modellen visar vårt provschakt efter första dagens grävning. Två tvärbalkar, så kallade bitebalkar, är delvis frilagda. Man ser också  två spantändar, lite av den överlappande klinkbordläggningen och en del av den balkvägare som balkarna har vilat på.

 

I den tredje och sista modellen, som visar det färdiggrävda schaktet, har mer av skrovsidan – inklusive två spant – frilagts. Man ser också tydligt att bitebalkarna har spår eller urtag för bottentiljor (en form av durk- eller däcksplankor) på ovansidan. I botten av schaktet kan man notera början på ett så kallat biteknä som sitter fastnaglat till den ena balken. Även den andra balken har haft ett sådant knä även om det inte syns på modellen. Knäna har fungerat som sammanhållande element mellan balk och skrovsida. I schaktbottnen syns en delvis frilagd balkvägare. Modellen visar också vår dränkbara pump och de plåtskivor som vi använde oss av för att förhindra att schaktet sandade igen. Trots den improviserade spontningen lyckades vi inte gräva oss hela vägen ned till kölen, vilket förstås var något av en besvikelse. En liten tröst i sammanhanget är att vraket ligger kvar på platsen, tillgängligt för framtida undersökningar!

 

Korshamnsvraket daterat!

20160401_122352

Fyren på Morups tånge uppfördes mellan åren 1841 och 1843. Foto. Staffan von Arbin.

Vi har tidigare berättat om vår undersökning av det så kallade Korshamnsvraket vid Morups tånge, norr om Falkenberg. Fältarbetet avslutades för en dryg månad sedan, men redan nu är den dendrokronologiska analysen klar!

Analysen, som har utförts av Aoife Daly och Johanne Nielsen, Dendro.dk, ger vid handen att fartyget är byggt ”efter år 1168”. Resultatet bekräftar den tidigare preliminära dateringen av vraket, vilken utgick från fartygets byggnadssätt i kombination med en 14C-analys. Den sammanvägda bedömningen är att fartyget bör ha byggts före år 1200. Korshamnsvraket sällar sig därmed till den lilla exklusiva skaran av tidigmedeltida fartygsfynd i landet!

Dateringen innebär att vraket är ungefär jämgammalt med (eller kanske till och med något äldre än) de välkända vraken Galtabäck 1 och 2, vars fyndplats ligger bara en dryg mil längre norrut på samma kuststräcka. Förmodligen har Korshamn, i likhet med den så kallade Galtabäckslagunen, varit en viktig natthamn under medeltiden.

Fortsättning följer!

20161011_153030.jpg

Tågvirkesrest, sannolikt av lindbast, från det tidigmedeltida Korshamnsvraket. Foto: Staffan von Arbin.

 

 

På vrakäventyr i Halland

Korshamn, som ligger vid Morups tånge strax norr om Falkenberg, är en av landets mest välkända fågellokaler. Förra veckan fick dock ornitologerna maka på sig en smula till förmån för Bohusläns museums marinarkeologer. Skälet till vårt besök var inte som man skulle kunna tro de många vitkindade gässen som tillfälligt slagit sig ned i viken, utan ett nyupptäckt skeppsvrak som länsstyrelsen gett oss i uppdrag att undersöka. Vraket rapporterades in till länsstyrelsen så sent som i mars, och vid en besiktning i början av april tog vi prover för en så kallad dendrokronologisk analys (årsringsdatering). Oturligt nog var inget av proverna möjligt att datera. I stället fick vi tillfälligt nöja oss med en datering med kol 14-metoden som ger ett betydligt vidare tidsspann än vad som hade varit önskvärt. Analysen indikerade i alla fall att vraket kunde vara rejält gammalt – kanske rent av från tidig medeltid!

20161011_125237-1_red

Marinarkeologerna Anders Gutehall och Matthew Gainsford i arbete. Foto: Staffan von Arbin.

Syftet med undersökningen i förra veckan var att få en bättre uppfattning om vrakets storlek, bevarandegrad och konstruktion, samt att samla in prover för en mer preciserad datering. Vår undersökning visar att drygt 12 meter av skeppsskrovet är bevarat nere i sanden. Vraket tycks bestå av en till stora delar bevarad styrbordssida samt en mindre del av en babordssida. Av allt att döma är kölen bevarad, möjligen också stävarna. Vraket uppvisar flera ålderdomliga konstruktionsdrag, varav profilerade bord, klinknaglar med rundade skaft, förekomst av så kallade bitebalkar och biteknän samt användandet av kluvet virke är några. De skeppstekniska observationer som hittills gjorts stärker den preliminära dateringen från i våras. Samtidigt förekommer också en del ganska udda konstruktionslösningar som inte finns tidigare dokumenterade i fartygsfynd från äldre medeltid, vilket givetvis gör det hela extra spännande. Fynd av tågvirke – troligen av lindbast – visar att bevarandeförhållandena för organiskt material är goda.

Vraket ligger till största delen begravt i sand på en långgrund strand och är i normalfallet täckt av några decimeter vatten. Tack och lov hade vi en extrem tur med vädret under den gångna veckan. En ihållande ostlig vind gjorde att vi kunde utföra vår undersökning så gott som helt torrskodda och inte behövde använda oss av dykutrustning. Grävningen i den fina sanden visade sig dock vara en rejäl utmaning eftersom tillströmmande vatten hela tiden förde med sig ny sand i schaktet. Med hjälp av pumpar och en improviserad ”spontning” bestående av plåtar från en lokal skrotfirma lyckades vi till slut hålla sanden stången så pass att vi kunde slutföra vår uppgift. Nu återstår att sammanställa och bearbeta dokumentationen från undersökningen i en rapport till länsstyrelsen, vilket kan ta några månader. Redan inom några veckor räknar vi dock med att få svar på den kompletterande dendrokronologiska analysen som förhoppningsvis ger mer exakt besked om vrakets ålder.

20161012_111315.jpg

Tvärskeppsschakt med klinkbordläggning, spant och bitebalkar. Foto: Staffan von Arbin.