När kriget stod för dörren – spåren efter Tysklands invasion av Norge

ristning2.jpg

Ristningen vid Försvarsgården i Lysekil. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

I en lodrät berghäll i sluttningen bakom Försvarsgården på Stora Kyrkogatan i Lysekil finns ett ristat minnesmärke som har en lika märkvärdig som dramatisk historia. Ristningen – som på grund av bergets vittring är delvis ganska svårtydd – består av textraden 10.4.1940 ”Antares” 20 Soldaten von swedischen Kameraden gerettet, krönt av ett tyskt järnkors. Den utfördes som en tacksamhetsmarkering av tyska soldater som var internerade i Lysekil under några veckor våren 1940, efter att ha räddats från det torpederade transportfartyget Antares vid den tyska invasionen av Norge i april samma år.

Operation Weserübung

Det var den 9 april som den så kallade Operation Weserübung – Tysklands invasion av Danmark och Norge – inleddes. Bakgrunden till ockupationen av Norge var Tysklands behov av svensk järnmalm för sin inhemska stålproduktion. Järnmalmen skeppades vintertid ut från Narvik eftersom Luleå inte kunde brukas som utförselhamn när Bottenviken var islagd. Eftersom britterna gjorde vad de kunde för att störa transporterna var det av stor strategisk betydelse för Tyskland att säkra både denna och andra norska hamnar. En direkt avgörande faktor var den så kallade Altmark-affären i februari 1940, vilken visade att Tyskland inte kunde lita på att Norge förhöll sig neutralt.

Den tyska strategin vid invasionen gick ut på att få operationen att se ut som ett fredligt besättande av Danmark och Norge i syfte att ”skydda” de båda ländernas neutralitet. På grund av Storbritanniens sjömilitära dominans var hemlighållandet av operationsplanerna av största vikt. Därför hölls manskapet i örlogsflottan, armén och flygvapnet, liksom sjömännen på de civila transportfartyg som deltog i invasionen, ovetande om planerna in i det sista.

Torpederingar på svenskt vatten

I och med att de tyska invasionsplanerna sattes i verket kom en rad krigshändelser att utspela sig inte bara utanför Sveriges västkust, utan faktiskt också långt inne på svenskt territorialvatten. Redan den första dagen sänktes ett tyskt transportfartyg vid Tovas ungar utanför Lysekil. Det var det kollastade last- och passagerarångfartyget Amasis som föll offer för en torped avlossad från den brittiska ubåten Sunfish under befäl av Lt. Commander J.E. Slaughter. Förlisningsförloppet tog åtskilliga timmar vilket gjorde att besättningen tillsammans med den svenske lots som fanns ombord kunde gå i livbåtarna. Eftersom lotsutkiken i Lysekil hade observerat händelseförloppet skickades lotsbåten ut för att undsätta haveristen. Enligt officiella källor blev samtliga ur besättningen räddade. Det påstådda fyndet av ett människokranium vid dykningar på vrakplatsen i början av 1960-talet indikerar att detta kanhända inte är hela sanningen. Det har också spekulerats mycket i huruvida fartyget förutom kol även kan ha medfört krigsmateriel och kanske också soldater. I dagsläget saknas dock konkreta bevis för att så skulle ha varit fallet.

Amasis.jpg

S/S Amasis. Arkivfoto (fotograf okänd).

Det andra offret för Sunfishs torpeder var tyska lastångfartyget Antares, som sänktes väster om Härmanö kvällen efter Amasis-sänkningen, den 10 april. Till skillnad från Amasis vet man med säkerhet att Antares tillsammans med ett tiotal andra fartyg ingick i 1 Seetransportstaffel som skulle bistå med transport av soldater och krigsförnödenheter under invasionen. I lasten, som enligt de officiella listorna bestod av stenkol, fanns bland annat hästar, ammunition, stridsvagnar, lastbilar, terrängvagnar och motorcyklar. Vid torpederingen utbröt tumult ombord, och flera av fartygets livbåtar kapsejsade när man försökte sjösätta dem. Även denna gång kom lotsarna från Lysekil till undsättning. De lyckades rädda 20 soldater och 14 besättningsmän. Ett drygt 100-tal överlevande plockades också upp av ett par tyska minsvepare som förde dem vidare till Fredrikshamn. Det exakta antalet omkomna är oklart men bör ha uppgått till i varje fall ett par hundra. Det rapporteras att ett bälte av lik flöt omkring på olycksplatsen dagarna efter händelsen. På grund av vindförhållandena drev många av de drunknade iland på Jyllands ostkust.

antares.jpg

S/S Antares. Arkivfoto (fotograf okänd).

Krigsskådespelet på den svenska västkusten var inte över i och med sänkningarna av Amasis och Antares. Den 10 april, det vill säga samma dag som Antares torpederades, sänkte en annan brittisk ubåt, Triton, under befäl av en B.S. Watkins två tyska trupptransportfartyg ur 2 Seetransportstaffel utanför Marstrand: ångfartygen Wigbert och Friedenau. I tillägg sänktes också V1507, ett ombyggt valfångstfartyg som ingick i 15 Vorpostflottille. Med fartygen i djupet följde inte mindre än 900 soldater och besättningsmän. Några dagar senare, den 14 april, sänkte Sunfish ytterligare ett tyskt fartyg väster om Marstrand, det före detta fraktångfartyget Oldenburg som vid tidpunkten tjänstgjorde som hjälpfartyg för ubåtar under beteckningen Schiff 35.

Storpolitisk lokalhistoria

För Lysekilsbornas del blev torpederingarna av Amasis och Antares en brutal påminnelse om det uppblossande storkriget som med full kraft drabbade våra nordiska grannländer. Man ska minnas att det vid denna tidpunkt fortfarande var oklart om också Sverige skulle dras in i kriget. Att de dramatiska händelserna för en lång tid skulle komma att sätta sin prägel på den lilla kustkommunen är därför kanske inte så förvånande. De skeppsbrutna från Amasis sattes i land i Lysekil på kvällen den 9 april inför ett stort antal församlade stadsbor. Ett dygn senare var det de överlevande från Antares tur. Besättningen från Amasis inkvarterades på ett av stadens pensionat medan de överlevande från Antares blev inhysta i det gamla skolköket på Stora Kyrkogatan, nuvarande Försvarsgården. För Lysekils dåvarande borgmästare Frans Orbell, som plötsligt hamnat i den storpolitiska hetluften, innebar det inträffade en svår diplomatisk balansakt. Man får förmoda att han drog en lättnandets suck när de internerade efter en tid sändes tillbaka hem till Tyskland.

försvarsgården.jpg

Försvarsgården på Stora Kyrkogatan i Lysekil kommer inom kort att rivas för att lämna plats åt nya bostadsrättslägenheter. Minnesristningen finns i berget som skymtar strax bakom huset. Foto: Staffan von Arbin, Bohusläns museum.

Historien om Amasis och Antares fick förnyad aktualitet i början av 1960-talet då vraken efter de båda fartygen med några få års mellanrum återfanns av sportdykare med anknytning till Lysekil. Upptäckterna resulterade i en mängd tidningsskriverier och nyhetsinslag, och båda vraken blev snabbt populära dykmål för sportdykare från hela landet. I senare tid har journalisten och Lysekilsbon Terje Fredh gjort en viktig insats med att samla material och uppteckna berättelser från händelserna i april 1940. Trots detta är det fortfarande relativt okänt bland allmänheten att civilflaggade tyska fartyg – fullastade med soldater och krigsmateriel och i strid med gällande krigslagar – utnyttjade svenskt farvatten i samband med invasionen av Norge. Att regelrätta krigshandlingar ägde rum mellan de stridande parterna långt inne på svenskt territorialvatten, med hundratals dödsoffer som följd, verkar också vara ett okänt faktum för många.

Minnesristningen vid Försvarsgården har därigenom en viktig funktion att fylla. Den kan hjälpa oss att minnas den gången för snart 80 år sedan, då kriget bokstavligen stod för dörren och vi från åskådarplats kunde bevittna hur två av våra grannländer ockuperades av främmande makt. Om man bortser från vraken på havsbottnen, som ju endast är tillgängliga för ett litet fåtal avancerade sportdykare, så utgör den ett av få påtagliga spår i landskapet efter detta dramatiska skeende i vår samtidshistoria. Den tjänar också som en illustration av den svenska samlingsregeringens svåra överväganden under krigsåren, och inte minst den moraliskt många gånger tveksamma och i efterhand hårt kritiserade eftergiftspolitiken mot Tyskland. När nu nybyggnation av bostadsrättslägenheter planeras på den aktuella fastigheten (http://www.lysekilsposten.se/artikel/bygger-16-nya-bostadsratter-vid-stora-kyrkogatan/) är det därför viktigt att detta historiska minnesmärke bevaras åt eftervärlden.

Lästips: Fredh, T. Det hände i väst. Händelser från Bohuskusten under beredskapsåren 1939–1945. Utgiven på eget förlag. Lysekil.

 

Annonser