På husesyn hos mäster Gollcher

aspis132

Den bästa arkeologin är den då olika källmaterial samspelar och faller på plats som ett 1000-bitarspussel. Då når vi lite djupare och lyckas komma våra döda riktigt nära. Bilderna som spelas upp är ofta förbluffande allmänmänskliga; vardagens stretande blandas med lyckosamma företag likväl som med plötslig nattsvart sorg. Mycket av detta är tidlöst och har en botten som vi alla kan spegla oss i och relatera till. Men sedan finns skillnader mellan då och nu som inte går obemärkt förbi. En av de mer hjärtskärande skillnaderna är hur mycket skörare livet var för bara 200 år sedan. Familjens syskonskara kunde över en vinter decimeras skoningslöst av sjukdomar som idag hör till undantagen. Som nutida betraktare av dessa familjeöden har vi många gånger svårt att förstå varifrån de fick krafterna att gå vidare med sina liv. Och kanske är detta förklaringen till varför vi envisas med arkeologin och historieforskningen; vi slutar aldrig förundras över dem på vars axlar vi står.

Nya tider, nya kvastar

När Göteborgs hamn nu återigen ska ömsa skinn och växa ytterligare några hektar, med sikte på framtidens ännu mer storslagna logistik, är det oundvikligt att det gamla landskapet får maka på sig. Denna gång är det Lilla Aspholmen i älvmynningen som ligger på fel sida av detaljplanegränsen. Ön är den mindre av de båda Aspholmarna, som ligger på en linje mellan Arendal på Hisingen och Nya Älvsborgs fästning i Göta älvs huvudfåra.

oversiktskarta

En översiktsbild över Göta älvs mynningsområde. Det moderna hamnlandskapet möter det gamla. Lilla Aspholmen markerad med en röd ring, och är idag närmast kringbyggd.

Lilla Aspholmen, en sockertopp av hällmark som tidigare stått i historieskrivningens skugga, har visat sig innehålla två skärgårdsverk och en viktig länk i Göteborgs sjöförsvar. Under den gångna hösten har Bohusläns museum haft förmånen att undersöka och nysta i denna historia, och mycket har vi lärt oss. Den första någonsin arkeologiska undersökningen av ett skärgårdsverk har breddat forskningsfältet om Bohusläns eget Klondyke; det stora sillfisket under perioden 1752-1808, vars regionala och nationella betydelse inte kan överskattas. Men undersökningen av dessa lämningar och arkivalier har dessutom rullat upp en personhistoria som är lika intrikat som den är fascinerande. Och allt började med en tunnbindare från Danzig.

Johan Gottfried och Olof

I Danzig (dagens Gdańsk), en hektiskt storstad vid Östersjöns kust i det dåvarande polsk-litauiska samväldet full av polska tyskar, polacker, judar, letter, flamländare, holländare, skottar, lutheraner, kalvinister, katoliker och en mängd andra grupper, föddes år 1722 Johan Gottfried Gollcher. I början av 1750-talet utvandrade Johan Gottfried, som var utbildad till tunnbindare i sin hemstad, till lilla Göteborg på den svenska västkusten. Inom ett par år är han gift med Gertrud Olsson och har etablerat sig som en framgångsrik hantverkare – han får, efter att i brist på arbetsbevis från Polen-Litauen genomgått mästerprov, medlemskap i tunnbindarskrået år 1761, och vinner 1763 burskap i staden. Familjen växer till sig och består år 1770, trots att han och Gertrud som de flesta andra par under denna tid förlorar flera barn tidigt, av fyra barn – Olof, Anna Catharina, Elisabeth och Anna Maria. Detta år lämnar familjen staden, för att söka sin lycka ute på Stora Aspholmen. Johan Gottfried har nämligen fått jobb som tunnbindarmästare i en av västkustens första stora fabriker: ett skärgårdsverk.

image

Usnitt av ett kopparstick av J.F. Weinberg, 1787, som visar Stora Aspholmen och skärgårdsverket där Johan Gottfried Gollcher, och sedermera även hans son Olof, arbetade som tunnbindare. Bild Göteborgs Stadsmuseum.

Sedan åtminstone 1500-talet och framåt inträffade i genomsnitt en gång varje århundrade en ”sillperiod” i Bohuslän, en period på många år då sillen säsongsvis exploderar i antal. År 1747 började det som kom att bli den största av alla sillperioder, den hittills kraftigaste och längsta av dem alla. Viktigast av allt: För första gången hade man förmåga att utnyttja denna naturresurs på en industriell nivå. Omkring ett tusental ”skärgårdsverk”, fabriker där sillen saltades eller sjöds till tranoljan, byggdes längs den svenska västkusten under från 1752 och framåt. Den stora sillperioden har blivit ökänd för dess effekter på samhällslivet, men ledde också till enorma vinster – under många år var sillen i dess olika former till och med landets näst största exportvara efter järnet, och såldes från Västindiska slavplantage i väst till Sankt Petersburg i öst. Det är här tunnbindarmästaren Johan Gottfried Gollcher kommer in – hans hantverk var starkt efterfrågat. Mängden sill varierade från år till år, men så mycket som 5116 tunnor sill saltades bara på Stora Aspholmen vid Nya Älvsborgs fästning under loppet av några månader år 1771, strax efter att Gollcher tillträtt sin position där.

Johan Gottfried och hans familj fortsätter leva på Stora Aspholmen, i skuggan av fästningen, under resten av sitt liv. Tre barn föds där, varav ett överlever – Daniel. Efter Johan Gottfrieds död 1786 tar sonen Olof snart över både som chefstunnbindare på Stora Aspholmen och mästare i tunnbindarskrået, och 1788 går företaget familjen arbetar för – George Bellenden & Companie, vilket drivs av direktören för Ostindiska Companiet, Martin Törngren – i borgen för Olofs burskap i Göteborgs stad. 1791 gifter Olof sig med en skomakardotter från Göteborg, Anna Dorothea Geppert. År 1794 tar familjen Gollcher, där de flesta av Olofs syskon ännu bor hemma, ett stort steg: De startar eget.

I nöd och lust

1794, då Olof och Anna Dorothea etablerar sitt eget, betydligt mer småskaliga, skärgårdsverk på det närbelägna Lilla Aspholmen, blir ett hårt år. Dottern Christina Maria dör snart efter födseln i januari, och inom ett par veckor i juni månad dör i snabb följd även hennes tvillingsyster Gertrud Elisabeth, tvååringen Johan Gottfried, och även systern Anna Catharinas make Anders Bruzelius, slottsvaktmästaren på Nya Älvsborgs fästning. Alla i ett utbrott av koppor. När brandförsäkringsverkets tjänstemän inspekterar Lilla Aspholmen och dess nybyggda byggnader i december 1794 är det ett barnlöst par de möter. Men Olof och Anna Dorothea blir kvar, och under de kommande åren bygger de på nytt upp sin familj – barnen Christina Dorothea (1794), Johan Gustaf (1798), Maria Charlotta (1801), Olof Fredrik (1803) och Carl Daniel (1806) blir alla till på Lilla Aspholmen. Med dem bor även Olofs ogifte broder Daniel och deras ogifta moster Magdalena Olsson, samt en skiftande samling av tjänstefolk och säsongsbundna salteriarbetare. Få av dessa går att identifiera, men ett par går att sätta namn på – som drängen Erick Freberg, pigan Anna Eriksdotter, och tunnbindarlärlingen Johannes Bruhman. Av dessa kom varken Anna eller Magdalena att lämna Lilla Aspholmen, båda avlider där 1797 respektive 1800, 32 och 65 år gamla. Pigan Anna dör i lunginflammation, medan det är en feber som tar moster Magdalena.

20161103_131918

Älvsborgs slottsförsamlings kyrkogård på Stora Aspholmen, där flera av släkten Gollcher blev jordade, unga som gamla. Idag en ödekyrkogård med få besökare. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

Familjen Gollchers riskabla investering i sillsaltning och tunnbindning var mer eller mindre dömd att misslyckas. Bara några år efter sekelskiftet börjar de årliga sillpopulationerna att vackla allt kraftigare, ibland utebliver de helt. 1807, bara några år före att sillen försvinner totalt, flyttar Olof och Anna Dorothea med sin familj till Färjestaden på Hisingen, där Olof under ett par år skrivs som färjeman. Kanske behåller familjen ännu ett tag anläggningen ute på Lilla Aspholmen – det är möjligt att Daniel bor kvar ett par år, för att senare flytta in på Nya Älvsborgs fästning (där systern Anna Catharina levt under hela deras tid på skärgårdsverket, och familjen gått i nattvard, deltagit i dop, etc.), bli slottsvaktmästare, och 1812 gifta sig med en soldatänka. Han avlider i tuberkulos 1820. Vad gäller Olof, Anna Dorothea och deras barn så flyttar de till ett allt mer tätbefolkat Majorna omkring 1812, där flera av barnen dör i ung vuxen ålder. De kvarvarande klarar sig dock väl, och tunnbindaren Olof Gollcher avlider 1829 i lunginflammation 66 år gammal, bara tre dagar före sitt andra barnbarns födelse (Olof Fredrik). Hustrun Anna Dorothea dör två årtionden senare, 1850, 84 år gammal.

Arkeologins Aspholmen

20161102_142651

Undersökning av boningshuset tillhörande Gollchers skärgårdsverk på Lilla Aspholmen. I fonden syns Stora Aspholmen. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

Lilla Aspholmen var den plats där Olof och hans stora familj slet för att förverkliga sina drömmar kring sekelskiftet 1800. Med stöd av bevarade försäkringsbrev har vi en bild av skärgårdsverkets olika byggnader. Berättelsen får kött och blod genom den arkeologiska undersökningen av familjen Gollchers boningshus. När vi gläntar på köksdörren möter vi Olof, Anna Dorothea, Daniel, Anna och alla de andra, men även rikets begynnande industrialisering. Genom en symbiotisk process med skriftliga handlingar och arkeologi växer ett för tiden respektabelt boningshus fram med sex rum. Ett hus som på alla sätt kan mäta sig med en bättre prästgård eller officersboställe i västra Sverige. Fastän huset, liksom merparten av produktionsbyggnaderna, demonterades och flyttades när verksamheten inte längre bar sig, är lämningen förvånansvärt tredimensionell. Från källargrunden och vidare upp i köket, med dess massiva köksspis/bakugn. Därtill spåren efter två tidsenliga kakelugnar, en kammarspis och putsade väggar, allt ger ett burget intryck. I skuggorna av ett familjeliv finner vi även de personliga spåren; en vacker dräktknapp, en benkam och givetvis sillben, grunden till allt välstånd för både kung och dräng. Vår nyfikenhet är stor på Gollchers hushåll, och mer kommer i takt med det pågående rapportarbetet.

sodra-verket_1794_b02052

Olofs och Anna Gollchers livsverk avbildat i bevarade försäkringshandlingar, daterade tll år 1794. Den arkeologiska undersökningen koncentrerades till Nr 1 Manbyggning, dvs boningshuset där herrskap och tjänstefolk bodde.

Ovan en 3D-dokumentation av Gollchers boningshus. Huset var 14 meter långt och drygt 7 meter brett. Dokumentationen visar den färdigutgrävda husgrunden, som var anlagd direkt på berget. Använd datormusen för att snurra och zooma i bilden. Dokumentation Anders Gutehall och Bohusläns museum.

img_1864

En dräktknapp som påträffades under golvet i en av boningshusets sovkammare. Foto Eirik Johansson, Bohusläns museum.

img_216

En kam som tillhört det det stora hushållet Gollcher. Foto Eirik Johansson, Bohusläns museum.

Att Nya Älvsborgs fästning, med Stora och Lilla Aspholmen, var en betydelsefull länk i sjöförsvaret av Göteborg stod klart redan under 1600-talet. Än tydligare blev det sommaren 1719 när en dansk marinstyrka nära nog forcerade Nya Älvsborgs fästning. Nästa stora krig i Europa var napoleonkrigen ett knappt sekel senare, vilket bidrog till en militär anspänning även för Göteborgs del. Under år 1811 fanns det en förhöjd beredskap mot ett engelskt anfall från sjösidan, varför det vid Aspholmarna förlades tre divisioner med kanonbåtar. Besättningarna anges ha blivit inkvarterade i “salteribodar”, byggnader från skärgårdsversamhetens tynande tillvaro. Spåren i landskapet talar bokstavligen för sig självt; minnesristningen undgår få besökare.

figur-10

En hälsning från 1811, då Aspholmarna återigen militariserades. Foto Mattias Öbrink, Bohusläns museum.

Något blygare är fortifikationen på holmens högsta punkt. En plattform byggd av sten men inte så mycket mer. Det ligger något ofullständigt över den. Många dagsverken med sten och fyllnad till holmen högsta punkt, men förbluffande tom på fynd. Lite eroderat tegel, någon kritpipa men därutöver inget. Med största sannolikhet är detta en batteriställning från första hälften av 1800-talet, men vi ska villigt erkänna att tolkningen består av en stor portion uteslutningsmetod. Kanske bilden klarnar i takt med att våra perspektiv vidgar sig. Vi ber om att få återkomma i berättelsen om Lilla Aspholmen.

20161103_094705

På Lilla Aspholmens högsta punkt ligger denna batteriställning, sannolikt byggt i början av 1800-talet. Foto Thomas Bergstrand, Bohusläns museum.

För Bohusläns museum

Thomas Bergstrand & Anton Larsson

Annonser