Omsorgen om de döda

När du lämnas för den sista vilan behöver de närmast sörjande en plats för att hedra och minnas – gravplatsen. Döden är oundviklig och även om den verkar definitiv, är det genom minnet som vi lever vidare. Så ser det ut idag i vårt moderna, sekulära samhälle. Men så var det också för hundratals år sedan, då livets alla aspekter mer genomgripande grundades på religiösa normer och värderingar.

För en arkeolog kan glimtar av bortglömda minnen vakna. Genom de fysiska kvarlevorna kan omsorgen om de nära och kära anas, ett liv som flytt och ett minne som vårdats. Vi kan alla relatera till detta. Som människa vet vi hur livets alla skeden och vändningar medför erfarenheter som kan liknas vid en berg-och-dalbana; glädjeämnen varvas med kamp, sorg och besvikelser. Stanna upp en stund och förvånas över hur ditt liv och dina känslor kan avspeglas i varje människa, var som helst på jorden och i alla tider. Vi är alla lika.

Arkeologer återupptäcker glömda liv som har levts. Det kan vara små ting, som var och hur hushållets sopor sorterats och slängts. Det säger något om mentalitetsförändringar, återanvändning eller ”slit och släng”. Närmast kommer vi våra förmödrar och förfäder genom deras sista viloplatser, deras gravar. Det är en tillrättalagd bild som serveras och rymmer väldigt mycket som är tidsspecifikt. Valet av kista eller hur kroppen placerades skvallrar om en tid avlägsen vår. Det är möjligt att relatera till sådana förändringar även när vi tänker tillbaka på vårt eget liv. Tänk tiden före Internet. Tänk tiden före Järnridåns fall. Addera sedan milstolpe efter milstolpe av förändringar, generation efter generation bakåt i tiden. Nu är vi på arkeologens planhalva.

Under några dagar i juni månad fick vi chansen att glänta in i 1600- och 1700-talens glömda minnen. I samband med att gamla vatten- och avloppsledningar skulle bytas vid några fastigheter i kvarteret Dyrhaven, nära gamla Sagaplan, blev jag utkallad att övervaka schaktningarna. Här vid den idylliska Jörgens gränd, med kulörta trähusfasader och susande björkar, har det legat en kyrkogård. Redan på medeltiden låg kyrkan i Bäve socken på denna plats. Det var före Uddevalla ens fanns till. När staden anlades kring Bäveån i dagens centrum för 500 år sedan fick de byar och gårdar som legat här maka på sig. Men deras kyrkogård stod kvar och användes en liten bit in i 1800-talet. Under hundratals år har alltså Uddevallabor begravts här.

SONY DSC

Några meter ledningsschakt på en gammal kyrkogård. Jörgens gränd i Uddevalla.

Bild 2

Utsnitt ur Grundritning öfver Uddewalla Stad med all thes belägenhet inom Staquetet uti Bohus Lähn från 1750. Notera att det står att kyrkogården var till ”Landsförsamlingen och the fattiga uti Staden”.

När vi sätter grävskopan i gammal kyrkogårdsjord är det ingen överraskning vad som står att finna. Trots att griftefriden är avlyst sedan länge och nya kyrkogårdar har anlagts ligger de döda kvar här. Några meter ledningsschakt genererade ett stort antal benknotor och skallar från män, kvinnor och barn som framlevt sina liv i staden. Några var gamla och skröpliga, andra dog unga, plötsligt och oväntat. Kyrkklockans dova toner följde dem till den sista vilan. Hade de fått ligga ostörda i sina gravar hade det väl varit frid och fröjd, men de levande vill gärna att livet fortgår. Det innebär bland annat att hus byggs och ledningar grävs till dessa hus. Detta har skett gång efter annan. Väldigt lite av de ursprungliga gravarna finns därmed kvar. Istället är det en salig röra av blandade ben vi hittar när vi gräver.

Det är ett medvetet val att omhänderta benen från kyrkogården. Vi kunde lika gärna ha slängt tillbaka dem i gropen för att än en gång blandas med jorden. Benen blir trasigare och trasigare för varje gång. Istället kommer vi att titta närmare på skeletten, se dem som individer, låta benen berätta deras levnads historia. Många händelser, som sjukdomar, skador och förslitningar, lagras i benen. Tändernas status säger mycket om levnadsförhållanden. Utifrån en karta från 1750 framgår tydligt att detta var begravningsplatsen för de fattiga i staden. En ingående analys av skeletten kan på så sätt få de döda att leva igen. Det är deras återupptäckta minnen som jag hoppas kunna berätta om för er. Fortsättning följer.

Niklas Ytterberg, Arkeolog

Annonser