Peak oil

En kort text om en marinarkeologisk utredning på Tjörn som tar oss tillbaka till en sällsam period i Bohusläns historia. En elkabel som ska förläggas mellan Hällene och Säby ö slingrar sig fram i ett gammalt industrilandskap från det sena 1700-talet då det stora sillfisket var en realitet. I hundratal byggdes skärgårdsverk där slutprodukterna var saltad sill och tranolja på export till hela Europa.

Sillsalteri och trankokeri, även benämnt skärgårdsverk, är en lämningstyp som i Sverige endast förekommer längs Västkusten, från norra Halland/Göteborgs södra skärgård och upp längs hela Bohusläns skärgård till och med Strömstad. Verksamheten var som störst under den stora sillfiskeperioden som i historieskrivningen har avgränsats till perioden 1752–1808, då förekomsten av sill på kusten var så pass stor att det utvecklades en omfattande livsmedels- och kemisk industri för produktion av saltad sill och silltranolja. Det totala antalet produktionsanläggningar varierade men kan sammantaget räknas i hundratals. Exempelvis fanns det år 1787 i länet 338 salterier och 429 trankokerier (där inräknat de med dubbel funktion). Mörkertalet bedöms dock som stort. Utifrån denna storskalighet är det inte förvånande att saltad sill och tranolja, under de bästa åren, var landets viktigaste exportvaror näst järnet.

Verksamhetens omfattning fick stora ekonomiska verkningar lokalt som regionalt. Inom den angivna tidsperioden anges åren 1772 till 1799 ha varit en särskild glansperiod då avsevärt stora volymer sill fångades. Under dessa år producerades ca 300 000 tunnor med saltsill årligen och därtill en stor volym tranolja (1796: 64 000 fat). En övervägande mängd av den totala produktionen av både tranolja och saltad sill kom från Göteborg, eller snarare de verk som var ålagda att föra sina varor via denna stapelstad. Mycket av saltsillen exporterades utrikes, med fördel till österjöstäderna Danzig, Riga, Köningsberg, Wolgast. Västerut var det främst uppköpare hemmahörande i Hamburg, Bremen och Irland. Tranoljan å andra sidan försåldes med fördel ”till de tyska orterna”. Med detta menas då sannolikt både tyska hamnstäder i Östersjön som på Nordsjökusten (Hamburg och Bremen). De väldiga sillfångsterna fick ett abrupt slut i början av 1800-talet, vilket varefter ledde till att verksamheten i stort till stor del upphörde kring år 1808.

fmis

Säby ö på Tjörns västkust. Flera av R-markeringarna på bilden är lämningar efter 1700-talets trankokerier, bland annat det som är markerat med en gul ring på norra sidan av ön (RAÄ Stenkyrka 754:1). Källa RAÄ/Fornsök.

En av dessa hundratals lämningar är Stenkyrka 754:1, och ligger på Säby ö, västra Tjörn. Detta är endast ett av flera: på en karta daterad till år 1788 finns hela sju trankokerier på ön. Arkivuppgifterna säger oss att vart och ett hade två till tre kittlar och ägdes av bönder från Tjörn. Troligen har verksamheten varit en viktig bisyssla, eller möjligen huvudsyssla, under den mest intensiva sillfiskeperioden.

IMG_2325

En översiktsbild på trankokeriet på norra sidan av Säby ö. Industrilandskapet är sedan länge förbi. Stenfundamenten till kittlarna, med vilka man framställde tranoljan, ligger i den bortre delen av strandplatån.

Men lika hastigt som det byggdes upp, lika synbart plötsligt avvecklades verksamheten när sillen tröt. Som så många liknande lämningar efter skärgårdsverk så är även Stenkyrka 754 beskedligt. Synligt ovan jord finns två kvadratiska stenkonstruktioner á 4×4 meter, vilka har utgjort fundamenten till kittlarna där tranoljan framställdes. När vi ser längs den bergiga strandlinjen ser vi rester av en hamnmiljö som varit vital för verksamheten. All råvara till verket kom med båt, och alla produkter lämnade verket med båt. En tillräcklig brygganläggning var därför helt avgörande. Vid vårt trankokeri är denna brygganläggning sublim. I den västra delen syns en stenkontruktion som sannolikt varit en kajskoning. Själva trädäcket är borta sedan länge, det är en ruin vi ser. Men med arkiv, register och modern teknik kan vi för en stund lirka oss tillbaka 250 år då kusten var ett eldorado för de som såg profiten i oljan.

För Bohusläns museum, Thomas Bergstrand

Annonser