En synnerligen politiserad historia

Larsson_skeppsbrott

Politiska yttringar tar i princip alltid avstamp i det förgångna. Historiska händelser har därvidlag gång efter annan fått tjäna politiska syften, i en del fall för goda ändamål men sorligt nog även för långt dunklare syften. Givet är att våra kollektiva minnesbetor måste användas för att dra lärdom av historien, för att vi ska slippa återupprepa små och stora misslyckanden och feltänk. En del av dessa historiska återvändsgränder har tyvärr kommit till stånd när gamla sanningar har förvrängts till nya oigenkänneliga sanningar, och då ofta enligt någons specifika mål och mening. Att tillåta historieskrivning utanför den vetenskapliga rågången kan i slutändan bli ett hot mot det demokratiska samhället, hur oskyldigt det än kan tyckas till en början. Men är detta då något vi till vardags måste hantera på våra kulturhistoriska museer? Jo, så är det nog, och här kommer ett graverande exempel.

Häromsistens blev Bohusläns museum kontaktade av ett utländskt bolag med ett erbjudande om samarbete. Projektet handlade i huvudsak om att undersöka ett skeppsvrak som skulle ha förlist under det tidiga 1700-talet utanför Marstrand, på svenska västkusten. Fartyget var en fregatt, överlåten av den engelska kronan till, låt säga, en gryende stormakt i öst. Historien gör gällande att detta fartyg var härskarens ögonsten, och att det fick ett sådant rykte om sig så att det än idag bär på stjärnglans. Genom att återfinna vraket på självaste 300-årsdagen av förlisningen skulle då passa som handen i handsken. Havet är stort som bekant, och även om vi som jobbar på Bohusläns museum inte känner till varje enskild vrakspillra på kusten så har vi ändå nog på fötterna för att bedöma rimligheten i vissa vidlyftiga påståenden. Med stöd av en duktig arkivforskare kunde vi snart avskriva Marstrand som förlisningsort. Istället pekade alla arkivuppgifter på att fartyget skulle gått i kvav vid Tistlarna i Göteborgs södra skärgård. Ställd inför dessa nya uppgifter försvinner vår vrakletande vän under radarn.

Samma höst väcks ärendet återigen till liv, men denna gång utan artighetsfraser. Ställda inför fullbordat faktum rapporterar utländsk media om att det så länge eftersökta vraket slutligen har återfunnits vid Tistlarna. Och upptäckten gjordes påpassligt nog på 300-årsdagen av förlisningen, tänka sig. Detta är oskyldigt nog om det inte vore för att upptäckarna tagit sig rätten att sticka fingrarna i vraket, och bland annat, enligt egna uppgifter, sågat träprover för dendrokronologisk datering. Ställda inför inför dessa uppgifter kunde Länsstyrelsen inget annat göra än att starta en undersökning för att avgöra om fornminnesbrott har begåtts. I detta nu pågår arbetet med att återlokalisera vraket, och därigenom få rätsida på vad som är gjort och inte gjort. Den byråkratiska hanteringen lär fortsätta ett tag till.

Det återstår att se om denna historien stannar med en juridisk dikeskörning, eller om det finns ambition från upptäckarna att dra ytterligare politiska växlar genom att undersöka vraket mer ingående. Från vår museala horisont är vi fortfarande lite förstummade över hur man så oförställt använder en fornlämning för politiska syften. Uppenbarligen finns än idag behovet av historiska ikoner för att underbygga en rådande politisk maktstruktur. Receptet är gammalt som gatan men tycks fortfarande vara gångbart i ett land med en inte så fullt demokratisk tradition som vår egen. Denna episod får oss även att fundera över vår egen historieskrivning, symboler och hur vi väljer att bruka dem. Visserligen har den svenska moderniteten försökt göra rent hus med mycket av vårt förgångna, men många är fortfarande de nervtrådar som löper mellan dåtid och nutid. Eftersom det alltid kommer finnas både vinnare och förlorare i vilka historiska sanningar som är rådande för stunden måste vi vara försiktiga med det historiska hantverket. Var och en av oss måste vara källkritisk, men samtidigt måste det understrykas att det större ansvaret ligger hos oss professionella som de facto har som arbetsuppgift att ständigt redigera i vår gemensamma historiebok. Om det kan sägas finnas en sensmoral i denna vrakepisod så är det, enligt min mening, att historiska sanningar inte är en dussinprodukt. Sanningarna måste tillåtas ha ett oantastligt egenvärde, utan säljare och köpare, och med endast ett syfte: att bättre förmå oss förstå oss själva.

Thomas Bergstrand, arkeolog

Not: Bilden ovan är en målning av Simon Marcus Larsson (1825-1864): Skeppsbrott vid bohuslänska kusten. Foto: Bohusläns museum.

Annonser